Dansar fram

till dig!

Jag skulle vilja gråta. Inte för något speciellt, inte för att trycket är för högt, inte utav någon av alla dessa anledningar som finns att plocka i luften och som är accepterade ursäkter för att gråta. Jag vill inte ursäkta mina tårar, inte be om förlåt för dem, inte förklara dem. Jag vill bara få gråta ut. På någons axel. I någons famn. Inuti någon. Hållen i dens hand. Utan att säga ett ord. För jag känner att jag har floder inuti mig. Inatt är jag full av långa floder och jag vill få tömma ut. Hos någon som inget svarar. Bara håller om. Någon varmare, starkare, kraftigare, säkrare. Någon annan.

Jag stör mig så otroligt mycket på en del saker hos dem.
Vissa rörelser och steg, vissa läten och fnysningar.
Jag blir så störd av problem som de har och aldrig kommer över,
vissa saker som de gör fel om och om och om igen.

Men samtidigt blir jag så glad när de är här.
Glädjen, kärleken, lättheten sipprar fram ur varje gömt rum inuti mig.
Häpnaden över de sagolika stunderna, timmarna tillsammans.
De typiska drag och steg och ljud och fnysningar hos dem,
som jag älskar. För de betyder hemma. Det betyder nära. En omsorg.

Vissa småsaker hos dem som det verkar som om ingen annan i hela världen har lagt märke till. Inte just de sakerna som jag känner mest för. Inte de just de delar av sig själva som de visar mig. Ofattbart.

Jag måste få läsa en dikt för er. Snälla lyssna. Den är från Siv Widerberg och kommer ur boken Barndomens Landskap.

DET ÄR INTE LÄTT

Det är inte lätt

att ta barnet vid handen

och gå till den första skoldagen

när man har gott minne

Jag ser gamla bilder på oss och saknar vad vi hade. Undrar för en stund ifall jag gjorde fel när jag bröt upp. Vi var bra vänner. Visste var vi hade den andre, kunde prata, kunde skratta, kunde finnas ihop. Två galna tjejer som verkligen uppskattade vad vi hade tillsammans. Som kunde prata om killar och problem och om att ha kul. Jag undrar som sagt om jag gjorde helt fel.

Men jag stannar mig själv och ångrar min ångran. Jag vet att jag gjorde vad jag var tvungen att göra. Visst hade vi kul när bilderna togs, men det varade inte. Visst var vi bra, men det höll inte. Du stod inte vid min sida genom vått och torrt. Jag längtar tillbaka, visst gör jag det, men inte till det jag bröt ifrån. Bara till den du var innan.

Vissa saker förändras, andra består. Alla människor ändras, till eller från att förstå. Vi kunde ha blivit något bra, men det blev vi inte. Och inget av detta berodde på att jag sa ifrån. Slutet hade redan kommit.

Jag längtar efter den jag lärde känna, visst gör jag det. Men du är inte den samma, så jag måste sluta ångra. Tiden förändrar, det har jag lärt mig nu.

Tack. Du anar inte.

Någonstans uppe bland bergen, dit upp där man aldrig går om man inte har en väldigt bra anledning, finns en skatt gömd. Och inte är det guld eller silver, tyvärr inte smycken och inte pengar. Där uppe sitter hon gömd, flickan med Ögonen.

Hon är svår att hitta så gå inte dit om du ska ge upp direkt. Vill du nå henne måste du kämpa hårt. Du ser att du hittat henne när du skymtar en tunn, smal och böjd rygg. Den brukade vara vacker en gång för länge sedan och det går att se, men den är krökt nu. Hon sitter böjd bortåt, alltid invänd mot en stenvägg. 

Det var därför man länge trodde att hon inte hade något ansikte, för många såg bara henens rygg och trodde att det var framsidan på hennes varelse. Det är inte ofta hon vänder sig om, så återigen - om du vill se henne måste du ha tålamod. Orka vänta ut, kära vän. 

Men när hon väl vänder sig om, och du kan se hennes ansikte vet du att du har hittat någon alldeles speciell. Gömd uppe bland bergen sitter flickan med Ögonen.

Hon har stora svarta pupiller, gröna kattliknande ögon, långa ögonfransar som pratar om den gamla goda tiden när de fick synas i rampljuset eller på balens dansgolv. Och hon gråter. Alltid. Dag ut och dag in. Om du finner henne, om du får henen att vända sig mot dig, så kommer ditt hjärta att gripas tag i av en stark hand och rejält kramar om, för ingen man på jorden har sett hennes ögon utan att skrika. Rädsla och sorg och ilska, allt det som finns i din kropp, minsta lilla fläck som du inte har bearbetat kommer att synas framför dina ögon och du kommer att känna med henne och i henens ögon se all det du känt sedan den dag du började minnas. Allt kommer att synas och du kommer att förfäras.

Men skriken tystnar efter ett tag och där står dem, männen som färdats långt och väntat länge, och bara ser på henne. Ser på floderna av sorg, himlarna av överlevnad, vetskapen av allt som varit och är och som man vill någon gång ska komma.

Man vet inte så mycket mer om hennes utseende. ingen kan minnas hennes läppar eller kroppens framsida eller hur kläderna sett ut, för när hon väl vänt sig om har man mycket svårt att slita sin blick från hennes rödgråtna kinder.

Halvklippan kallas den platsen där männen återigen ses. De får lära sig när de börjar sin vandring att de kommer att gå från flickan en och en, men att ingen ska gå vidare från halvklippan utan att vänta på alla de andra. Då är det över. De måste lämna en och en, för de måste känna efter när de kan finna styrkan. men de måste också vänta på varandra, för ingen kan överleva en sådan skymt själv. Stora män kramar varandra. Fåglarna känner på sig stämningen och tystnar. till och med bergen står helt stilla.

Alla som sett henne vet hur hennes hår ser ut säger de. Men de har aldrig samma svar. Alla tycker de att hon hade en annan hårfärg eller en annan frisyr än den andra säger. Kortklippt, snaggat, vackert och blont och långt eller rödfärgat. Ingen vet egentligen vem hon är.

hon slutar aldrig gråta. När de ser på henne, går mot henne, går bort från henne, när hon ensamt stirra in i stenväggen, aldrig slutar hon gråta. ingen får veta vad hon tänker. bara känna smärtan. Den känns inom dem alla.

Kan jag få vila huvudet på din axel? Slappna av och släppa in? Kan jag få prata för mycket och för länge, om helt fel saker? Kan jag få skratta tills jag kiknar, högt och gällt och fult, över något som ingen annan förstår. Kan jag få gråta när kvällen kommer, utan att kunna förklara varför med ord?

Många människor har tröttnat på mig, så jag vet att jag är jobbig. Svårhanterad, irriterande och med ett ganska svängande humör.

Ville skriva något vettigt.

Ville skriva något verkligt.

En vandring

Genom villagator

En variation

Från det vanliga.

Jag tror att jag tog det för varligt...

Vandalisaton

Och vimmelkantighet

Är ofta viktigt

Om du vill skriva verklighet

Sitter här och pratar med dig.

Det var länge sedan nu...

Kommer ihåg bilder och minnen,

men det var länge sedan nu.

Allt jag säger kan bli fel

Man är alltid extra känslig

Med någon som har stått nära.

Ändå fortsätter jag att prata...

För det är så trevligt,

att konversera med någon som känt än så väl.

Som man inte behöver förklara för.

Du förstår ändå.

Och det är inte så att jag för en sekund längtar tillbaka.

Jag är förbi och har kommit över.

Men det är alltid trevligt att minnas.

Det komemr faktiskt att bli något bra av min bok tror jag och de är alltid kul att känna! Idag har min kära pappa gått igenom alla sidor för att leta efter stavfel eller konstiga meningsuppbyggnader och liknande och det känns faktiskt att jag närmar mig att bli klar med den... och jag som hade hopapts att bli klar med den före jullovet :)

I övrigt har jag gått ner på stan och köpt en ryggsäck till papap idag samt pysslat litegranna och ätit jättegoda kakor som ser ut som stjärnor... vet inte riktgt vad det är men mamma brukar göra sådanna varje år.

Det är jul och helg helt igenom i det här huset idag och det är bara trevligt måste jag säga...

Letar för övrigt efter en billig, enkel men ganska snygg grön klänning - någon som ahr ett förslag?

Dagens guldstjärna går till damen med det vackra röda håret som alltid är glad när vi ses!

Och så, det får man inte glömma bort, har jag idag kommit på den bästa avslutningsmeningen när man ska gå hemmifrån eller ut ur rummet eller något sådant: "Puss och kram, tjolahopp". jag sa det och tyckte att det lät helt galet och kul.

Ps. Imorgon uppsimning, uch... ds. 

Jo, men nu vet jag vad jag faktiskt vill säga. Något som jag har tänkt över i några dagar och så.

Ibland gör det mig ledsen att människor som jag bryr mig väldigt mycket om bor långt borta. Igår tänkte jag på det och täntke att det är itne så sorgligt ändå. Alltså, det är klart att vi saknar dem men bara för att de är vänner behöver de inte vara nära hela tiden. De ska ju ändå inte leva ens liv, utan ge en kraft att orka leva det själv. De ska inte vara med om allt som jag är med om, utan vilja lyssna på vad jag har varit med om och dela erfarenheter och man ska lära sig av varandra och allt sådant viktigt...

De behöver inte bo nära, bara vara nära för än. De behöver inte jämt kunna hjälpa bara finnas där när de behövs som mest eller när de har tagit ledigt och åkt för att hälsa på en.

Detta är såklart ingen tröst när man är ledsen och saknar dem. Men det är bra så här emellan åt.

Förstår du vad jag menar?

Idag har jag sjungit på en julshow, stort eloge till alla er som var med. Det var faktiskt jättetrevligt. Sedan fick jag besök och åt en grymt god middag lagad av min pappa. En helt bra dag helt enkelt.

Nu är det bara två fredagar till jullov. En vecka till luciatåg. en vecka tills betygen redan är satta. Slut på prov. Jag gillar verkligen alla de här meningarna.

Det är dags att på riktigt starta upp emd julklapparna, har aldrig avrit så sent ute som i år. jag har tänkt klart allt, men nu måste det verkställas. Å andra sidan så är det två veckor kvar, som sagt: gott om tid kvar!

Jag har julkänsla i mig idag och det är mycket bra. Har inte mycket att säga, men det gör väl ingenting. Ha det gott.

Hej.
Jag vet inte vad jag ska skriva dig, eller ens varför jag skriver. Du var ju ingen speciell, snäll och mysig men ingen som jag stod särskilt nära. Du var underbar, säkert, men äldre och hade närmare tillhands att lära känna andra än mig, liksom jag hade närmare till hands att lära känna vänner i min egen ålder eller en ålder mellan oss. Fast jag vet att detta bara är undanflykter, det är inte därför jag inte lärde känna dig, det beror på en enda andledning. Det var din bror jag ville känna. Din lillebror.

Och jag träffade dig ibland och vi hade kul ihop och fick varandra att skratta, och vi hade gemensamma vänner som vi såg samtidigt, och vi lånade ut böcker till varandra ibland och jag kände dina föräldrar som din lillebrors föräldrar så när jag var hemma hos erfikade vi fem ihop, men det var aldrig dig jag väntade på i hallen. Det var din lillebror jag väntade på.

Kanske hade vi kunnat bli riktigt bra vänner, men jag var redan riktigt bra vän emd din bror. Så varför skriver jag till dig nu helt plötsligt? Jag vet att jag aldrig kommer att skicka detta brev, men varför när jag sätter mig ner för att skriva en text är det du som dyker upp i mitt huvud?

Du var vacker. Och rolig. Men var du smart? Hur levde du ditt liv? Var du seriös med ditt band? Vad läste du på gymnasiet? Jag har frågat så många gånger att jag skulle skämms för mycket för att fråga igen men jag kommer aldrig ihåg. Det bara lagras någonstans i min hjärna där jag aldrig kan nå det.

Och hur kan man plötsligt minnas någon som man för ett tag glömt bort allt om. Jag har inga svar och mina frågor är så plumpa. Det blir liksom aldrig något av dem.

Jag kommer ingen vart i min text, ska nog sluta nu. Jag bara undrar, vad blev av ditt liv? Kommer du ihåg mig? Och förlåt att jag frågar, men... kommer din bror ihåg mig?

Man måste väl få låtsas? Leva sin dröm, sin lögn, sin film. Det hände att han såg sig själv som en roll i en film. Det hände ganska ofta faktiskt. Han såg sig själv som huvudpersonen i sin egen film och det var ända platsen som han var riktigt riktig på, enda platsen där han verkligen fanns.

När de slog honom såg han det som bara en liten del i en lång film, det var lättare så. Han såg de andra slå honom och istället för att tänka på smärtan tänkte han på hur han sedan skulle filma. Hur får man ner en barndoms tragedi på tio sekunder? För mer skulle han inte låta det vara, han skulle stänga där. Det fick rätta, bara en kort sammanfattande filmsnutt. Sedan kom det riktiga livet, vad som hände sedan. För hans riktiga liv, det skulle bli viktigt.

Mest av allt funderade han på filmmusiken för han älskade musik. Han lyssnade på tonerna, noterna, texten, musiken, stämningen, känslan, knorret i den mörka rösten och upplyftningen i den ljusa... han lyssnade på allt, om och om igen. När han var lycklig och på väg hem med sina fina betyg i ett kuvert i handen, och det hade blivit jullov och snön faktiskt hade kommit redan och det tydde på att den skulle ligga kvar till efter julafton och ja, du vet, när allt var så där bra så att man undrar när allt hann bli så bra, då hörde han musiken i sina öron. Då såg han hur han själv som vuxen filmade där han gick ner för gatan och hur musiken i bakgrunden spelade starkare och starkare och starkare, tills instrumenten skrek ut hans glädje. Och sedan, i slutet av scenen, skulle han hoppa till av glädje, ett litet försynt skutt så där. Fas kameran skulle bara nästan filma det, halva skulle komma med på filmen. Just så som han kände det nu, med musiken i hans huvud och ett litet skutt, så skulle den perfekta glädjescenen se ut.

När man är liten och har det svårt, något som vi alla är hela livet ut på något sätt, men kanske framförallt när man inte har fyllt särskilt mycket än, då måste man väl få låtsas? Om det gör det lättare att ta sig igenom dagen, då måste man väl få se sig själv som en person i en film? Om det är en enklare sanning? För det hjälpte honom.

Jag vet inte vad som hände, men det var något som brann, förra sommaren.

Du var nära och jag var långt borta, förlorad någonstans inne i ditt hjärta.

Gatorna var mörka och natten låg tung, men det spelade ingen roll. Hur rädd jag än var så var jag med dig och du fick mig att sträcka på ryggen.

Jag vet inte vad som hände, vem som gjorde vad. Jag vet bara en sak, det var en ny jag.

Förtrollad av mina känslor, av allt vad du visade mig.

Borta i kärleken som plötsligt gavs mig.

Jag sa aldrig att jag älskade dig, var visst för rädd för att skrämma bort dig.

Man har ju sett på TV, hur det verkligen är. I relationer blir alla rädda när någon börjar nämna kärlek.

Så jag höll min mun stängd, men jag vet att vi båda visste, för jag följde dig runt hela stan.

Och det är väl skönare, så här efteråt, att inte ha sagt det.

Jag minns så väl allt vad som var.

Allt vad som blir.

När man är förälskad.

Vad som var gott, och vad som var ont, det vet jag inte. Det spelade inte länger någon roll.

Och det var väl tur att det var sommarlov, för annars hade du fått mig att skolka.

Och det är väl tur att jag hade vänner som stod ut med att vänta, för jag var aldrig där. Bara hos dig.

Och det var väl tur att vi inte stötte på någon papperskorg för jag hade kunnat bränna papperskorgar den natten.

Bara för att få se en lika stark eld brinna utanför som inuti mig.

Jag vet inte vad du gjorde, men jag vet vad som blev.

Stel flicka blev avslappnad.

Tyst flicka blev glad.

Duktig flicka sket i allt.

Duktig flicka blev förälskad.

Flickan blev älskad tillbaka.

Jag vet inte vad som hände, för det låter så otroligt.

På något sätt låg jag i dina armar.

Solnedgång, soluppgång, mat, bön, vila... jag var  hos dig.

Det låter ofattbart, men något brann faktiskt.

Något fanns. Något kändes. Något var. Verkligt.

Och jag vet att du aldrig brände papperskorgar, men jag hade kunnat gjort det med dig de där kvällarna.

Om du inte sagt mig att det inte behövdes.

Du behövde inget mer.

Inga bränder, inga pengar, inte ens godis.

Du hade ju mig i dina armar.

Jag vet inte hur jag fann dig. Men plötsligt fanns ingen annan, inget annat, inget spelade någon roll.
Duktig flicka blev för första gången helt oförstående i samhällets betydelse, i kultur och idé, i samhäll C, och i betyg.
Allt hon ville var att ligga helt helt helt stilla och vila i de där armarna.

Och jag låg stilla.