Brev till en främling
Hej.
Jag vet inte vad jag ska skriva dig, eller ens varför jag skriver. Du var ju ingen speciell, snäll och mysig men ingen som jag stod särskilt nära. Du var underbar, säkert, men äldre och hade närmare tillhands att lära känna andra än mig, liksom jag hade närmare till hands att lära känna vänner i min egen ålder eller en ålder mellan oss. Fast jag vet att detta bara är undanflykter, det är inte därför jag inte lärde känna dig, det beror på en enda andledning. Det var din bror jag ville känna. Din lillebror.
Och jag träffade dig ibland och vi hade kul ihop och fick varandra att skratta, och vi hade gemensamma vänner som vi såg samtidigt, och vi lånade ut böcker till varandra ibland och jag kände dina föräldrar som din lillebrors föräldrar så när jag var hemma hos erfikade vi fem ihop, men det var aldrig dig jag väntade på i hallen. Det var din lillebror jag väntade på.
Kanske hade vi kunnat bli riktigt bra vänner, men jag var redan riktigt bra vän emd din bror. Så varför skriver jag till dig nu helt plötsligt? Jag vet att jag aldrig kommer att skicka detta brev, men varför när jag sätter mig ner för att skriva en text är det du som dyker upp i mitt huvud?
Du var vacker. Och rolig. Men var du smart? Hur levde du ditt liv? Var du seriös med ditt band? Vad läste du på gymnasiet? Jag har frågat så många gånger att jag skulle skämms för mycket för att fråga igen men jag kommer aldrig ihåg. Det bara lagras någonstans i min hjärna där jag aldrig kan nå det.
Och hur kan man plötsligt minnas någon som man för ett tag glömt bort allt om. Jag har inga svar och mina frågor är så plumpa. Det blir liksom aldrig något av dem.
Jag kommer ingen vart i min text, ska nog sluta nu. Jag bara undrar, vad blev av ditt liv? Kommer du ihåg mig? Och förlåt att jag frågar, men... kommer din bror ihåg mig?
