Samma nu som då
Sommarregn och Winnerbäck i högtalarna.
Alltid Winnerbäck i högtalarna, fortfarande.
Melankolin återkommer, tröttheten letar sig tillbaka.
Åren går och saker förändras, men somligt cirkulerar.
Jag växer, jag lär, men på vissa sätt är jag ändå just jag.
Känslor letar sig tillbaka och skaver
precis som de alltid har skavt.
Igenkänningen är det värsta med känslan
men också tryggheten som får mig att orka den.
Vetskapen hur det går till, när det går över och inte.
Låten som spelas upp ännu en gång,
för jag må vara äldre men låten är tidlös.
Hans vackra, raspiga stämma sjunger fram orden
och jag hör dem utan att behöva lyssna,
jag känner redan alla orden och vet
vilka känslor de kommer väcka i mig.
Jag har skrivit mycket men på andra håll. Efter ett långt uppehåll här kommer nu en dikt:
”När något gick sönder så lagade vi det.”
Det var min mormors uppmaning till mig.
Att ta tillvara på det som gavs en.
Att uppskatta, det hon ansåg vara, herrens gåvor.
Att inte slösa med det som var dyrbart i livet.
Att vårda och ta hand om, så att det goda fanns kvar.
”När något går sönder så lagar vi det.”
Jag lovade henne, i förtrolighet.
Jag lovade mig själv, genom en önskan.
Jag lovade dig, när vi möttes.
Jag krävde av dig, att du lovade tillbaka.
Gills ett löfte om det krävs fram?
Eller lovade du aldrig, fast jag hörde dig yttra orden?
”När något går sönder ska vi laga det.”
Vi lever i en tid då allting byts ut.
Vi stoppar inte sockor,
vi köper nya när det går hål.
Vi lagar inte mobiler,
vi byter upp oss.
Vi har inte flera sorters klister hemma,
produkterna är inte uppbyggda så.
Vi lagar inte relationer,
vi avslutar dem.
Fastän vi lovade.
Mormor, varandra och oss själva.
Skrivandet
Skrivandet måste få vara en lek!
En dans, inte i sal utan på köksgolvet.
Glädjen måste få finnas, som den nu finns.
Bovar försöker förstöra den.
Hota med vad som komma kan.
Väva in samhälle och framtid och ansvar.
Pengar, detta pengar, som alltid styr.
Nu, är tiden då jag vill skriva.
Nu finns pengarna för att överleva, varför söka mer?
Nu finns energin som saknats, varför se förbi den?
Nu finns glädjen i skapandet, varför ifrågasätta dess längd?
Skrivandet måste få vara en lek.
Jag måste få skapa, skriva mig till, en lekplats.
Få vara barnet som klättrar högt över sin egen höjd.
Få vara ungdomarna som hänger på gungorna.
Få vara den vuxna som går dit med sin lilla kära.
Få vara den äldre som vilar på barkbänken bredvid.
Det här är min lekplats.
Min alldeles egna.
Såsom jag byggt den.
Låt den få vara.
Allt vad den är.
Kreativitet, måsten, borden, vårkänslor
I vanliga fall är jag ofta ute i god tid, men det är jag verkligen inte nu.
I många fall känner jag mig lugn inför det jag ska göra, nu har jag svårt att komma till ro.
I de flesta fall vet jag att jag kommer klara det jag behöver, nu tvingas jag omformulera betydelsen av behovet.
Mycket är det för att jag inte tycker att det här är roligt, utan snarare jobbigt och svårt och lite pressande.
Delvis är det för att jag har haft paus ett tag och inte tvingats vara diciplinerad.
Lite är det för att solen skiner och vårkänslorna tränger sig på och jag har andra tankar i huvudet.
Går och väntar på semester, fast det precis har blivit vår.
Längtar efter samtal och möten, fast tiden nu är avsatt för eget arbete.
Håller koll på telefonen, fast jag borde lägga den ifrån mig. Eller? Borde, borde, borde.
Kanske behöver det finnas en tid för våren som känns som sommaren, en tid då ensamarbetet överges för tvåsamhet, en tid att faktiskt inte vara så duktig som man alltid är? Fast sedan kommer ju hösten, och då vore det bra om ansökningarna varit inne i tid. Å sedan kommer söndagen, och då vore det roligare att möta läraren efter att ha gjort sin uppgift.
Jag försöker samla mina tankar och göra något konstruktivt, men fastnar i ett blogginlägg och slänger blickar på mobilen.
"Internet är något hon samarbetar med mot sin vilja."
www.direktpress.se/goteborg/Bloggar/Ny-i-stan/2015/April/2015-04-09/
En liten intervju från ett kul sammanhang...
Rödvinsklunken - version 3
Har ett glas rödvin i handen. Ser ut över tomma gator. Har vänt ryggen mot världen. Fast bara för en stund.
Glasets kyla när jag lägger det mot läppen. Doften jag andas in när vätskan närmar sig. Det röda som möter mina rosa läppar.
Sötman som sprider sig på tungan. Beskheten som kniper åt långt in i munnen. Styrkan som bränner till för en sekund i gommen.
Stillheten som rödvinsklunken återigen medför. Jag blundar och smakar. Musiken tystnar och lugnet infinner sig.
Minnena som det väcker. Nu, när jag tillåter det. Jag förmår inte höra av mig, men jag kan inte låta bli att skriva en text.
Önskar att den kunde framföra värmen jag känner av smaken och drycken. Kärleken inför det som är, och bör vara, i det förflutna.
Själv med mina tankar
Jag har varit själv med mina tankar
tillräckligt länge för att drivas till vansinne
jag skulle säga att jag blivit galen
om jag inte trodde att jag alltid varit det
man börjar rannsaka sig själv
studerar hela sitt liv som om
allt redan var förbi och
som om man gjorde allting fel
det hjälper inte, jag vet
jag borde sluta tänka
men jag har alltid tänkt för mycket
och aldrig lyckats koppla bort det
nu skrivs listorna långa inuti mig
med allt jag gjort fel
allt jag sagt och inte sagt
alla sätt som jag inte räckt till på
och jag önskar att någon kunde komma
som kunde kväva min röst
som kunde sitta bredvid
och skaka på huvudet
någon som kunde säga ”löjligheter”
och avfärda allt det som verkar sant
men jag är dömd till dagar av ensamhet
och den domen var den värsta
jag gör mitt bästa för att härda ut
för att inte ätas upp och inte förgås
för att mäkta med och hålla ihop
trots att timmarna inte går.
Din trätrapp
Jag saknar dig. Verkligen. Det är bara ett par personer jag erkänner det för. Mer vågar jag inte. Det bär emot. För det är inte så jag ser på mig själv. Jag ska ju vara större än så. Starkare än så. Hantera, lösa, lämna, gå vidare. Jag borde ha gått redan. Och det kan tyckas som om jag har det. Rummet vi stod i är tomt. Bara klockslagen hörs från vägguret. Inga röster. Inga fler ord. Fast jag är inte så långt bort som det verkar. Om du är där i rummet så behöver du bara öppna dörren jag gick ut ur för att hitta mig. Där står jag på trappen och väntar. Jag har inte kommit längre än så. Jag kan inte förmå mig att gå iväg. Jag väntar och längtar. Går runt i cirklar där på träplankorna och undrar hur länge man kan hoppas på att någon annan ska följa efter. Som föräldern som aldrig kom efter när man skrek och sprang ut ur rummet. Som kampfränderna som aldrig dök upp när man ropade "revolution" och ensam stormade ut ur situationen. Som en som fortfarande älskar, och väntar på den som älskade tillbaka. Fast jag älskar inte längre, jag väntade inte med min revultion, och jag är inte längre arg och vilse. Jag växte upp, jag hittade andra att driva mina frågor med, och jag hittade en annan sorts kärlek. Jag har ersatt allt som jag tidigare behövde med något nytt. Jag borde inte behöva något mer. I alla fall inte något av det gamla. Jag borde vara nöjd och må bra. Det är så jag ser mig själv. Som en som borde vara större, starkare och ha gått vidare. Så hur kommer det sig att jag fortfarande saknar dig? Jag tar så många steg, men inget verkar leda bort från din trapp. Jag virrar runt i cirklar. Jag längtar.
En annan del av nuet
Livemusik som gör att jag inte kan sitta still.
En trumpet som leker likt ett barn.
Ett barn som trycker upp sin näsa i min hals och fnittrar.
En vän som håller om mig och småputtas med mig när jag sitter bredvid.
En annan att ta en fika med för att slippa vara ensam för en stund.
En kyss på kinden.
En ny stickning som hjälper mig att sitta still.
Telefonsamtal med vänner.
Ett brev från ett annat land.
Flera hundra år gamla målningar som talar om stormande hav och barock-stolar.
Andra unga konstnärer som lever nu i kreativiteten.
Ett nytt favoritte.
En kvinna som hjälper mig att stå på benen trots att hon skakar marken jag står på.
En sång om att minnas en parfym från någon man älskat.
Ett piano att spela på.
Kärleken till så många människor omkring mig.
Ljus som värmer mitt rum.
Det finns mycket som drar mig uppåt även under obalansen.
I år finns det så mycket ljus i det svenska december-mörkret.
Obalans
Sömnstörda nätter, klump i magen, och den där oron för att inte hitta något utrymme. En känsla av att all plats är tagen, och vart jag än sätter ner min fot så är jag i vägen för andra istället för att vara på egen mark.
Det är obalans igen. Du har hört det förut. Jag kommer hit ibland. Jag vet det. Fast det känns inte mindre stort för det.
Jag har så svårt att få perspektiv. Vet att det bara är en period, men det känns som om det gäller hela mitt liv. Vet att det är okej, fast det känns inte riktigt så. Vet att jag borde stanna upp och känna in, men jag kör på.
Just nu är det en sån period igen. Jag orkar inte stanna upp och orka med. Jag känner mig för maktlös och utan kontroll. Självkritiken tar över igen, och jag börjar älta. Försöker ignorera det, men det bubblar upp ändå.
Du får stå ut med att jag är lite dubbel när vi ses. Att jag svänger fortare i känslorna. Att jag tvekar mellan tilliten. Att jag ifrågasätter även det basala istället för att våga tro.
Jag hoppas att du kommer förbi i alla fall. Jag tycker alltid om att ses. Jag behöver ännu fler koppar te, när dagarna är som dessa. Jag har köpt nya sorter, och min soffa är mjuk. Du får gärna dela den med mig, om du orkar med mig även när allt inte är helt lätt.
Livet
Om man undrar hur livet är, då kan man lyssna på "Sista morgonen" av Niklas Strömstedt så vet man sedan. För precis så är livet.
En dröm för mig: ett hem för dig
En röd skinnfotölj.
En guldlampa.
Ett tygstycke på väggen.
En skål från en annan kontinent.
Ett gammalt brev av en vän.
Vi var yngre då än vi är nu.
En ram som fått flagor i sin färg.
En kopp som jag fick en speciell dag.
En filt som hängt med ett tag.
Samma gamla plattor.
Jag söker tröst i samma saker nu som då.
En grytunderlägg som är finare än de flesta andra.
Ett bord som är inget speciellt.
En pinnstol, som den i det gamla huset på den stora gården.
En ensamhet som trängs bort när gäster kommer förbi.
Det är mitt hem.
Det är sakerna som jag samlat på mig på mina resor.
Det är minnena jag valt att behålla.
Det är små delar av min själ som jag blottar.
Det är små gåvor av andra som hållit mig över ytan.
Det är en grund att stå på.
Det är en plattform jag lånat ut till andra.
Det är den jag varit, det är den jag är.
Här kommer den bildas som jag kommer bli.
Här kommer du uppfostras som ska få min framtid.
I spillrorna av det liv jag har skrapat ihop.
I den fantastiska väv som har spunnits ur alla glänsande trådar.
Ur tårar och sorg, lycka och kärlek.
Jag ger dig allt jag har.
Väx upp här i mitt skjul, och skapa dig ett paradis.
vänner har svaret på så många frågor
Skrivet före denna kaotiska helg
Det leker ett par barn på gården,
de kastar skor på varann.
Solen skiner som på våren,
men luften smakar höst.
Folk hör av sig,
och det är min tröst.
Det bästa är att söka ensamheten,
utan att helt finna den.
Det är lördag igen,
det blir ju så ibland.
Jag ska egentligen vara fri då,
det är i alla fall vad jag jobbar på.
Folk hör av sig,
och det är min tröst.
Det bästa är att söka ensamheten,
utan att helt finna den.
Nu sitter jag och grubblar igen,
försöker släppa taget om dagen.
Du får gärna höra av dig, min vän,
det är lättare att lämna då.
Folk hör av sig,
och det är min tröst.
Det bästa är att söka ensamheten,
utan att helt finna den.
Det du gör med mig
Din lena röst viskar vackra ord i mitt öra, men jag känner mig bara mer förvirrad av det.
Jag vet inte vad jag själv vill, och jag är inte säker på vad det är du söker.
Du ser på mig och jag känner din blick, men jag vet inte vad den säger.
Du rör vid mig, och trots att det stör mig så saknar jag beröringen så fort den avslutas.
Jag förstår inte mig själv när jag är med dig.
Men det känns som om jag finns lite mer då.
Sent en kväll inne från stan
Man kan flytta hur många gånger som helst, men man kan inte flytta ifrån sig själv.
Ibland är det min förtröstan i vardagen, ibland är det en sorg jag måste bemöta.
Jag känner mig lika vilsen nu som jag var då, men du säger att jag lär mig för varje dag.
Det enda jag verkligen har lärt mig, är att lyssna på sådana som dig.
I alla fall när du viskar med din lena röst, samtidigt som jag behöver tröstande ord.
Dags att skryta lite
Jag (som inte ens har läst på universitet!) blir uppringd av en vän för att hjälpa henne skriva sin universitetsinlämning. "För du kan ju sånt här", sa hon. Och det stämmer, jag kan sånt här. Inte "sånt här" som i ämnet, jag har aldrig studerat det ämnet. Men "sånt här" som i att skriva uppsatser. Jag är van att skriva, och jag har lätt att uttrycka mig, jag vet hur man formulerar en uppsats strategiskt och jag kan lägga fram för- och motargument så att man förstår bredden i uppsatsen och styrkan i tesen. Eller framförallt, jag kan strukturera upp saker och förstå när och hur man ska knyta ihop säcken. Så jag kan faktiskt bidra med en del och hjälpa henne utforma sin inlämning, vilket verkligen var oväntat för mig (som verkar vara den enda 93:an i hela världen som inte pluggar än, nästan, och som inte har en god bild av mig själv vad det gäller studerande) och det var precis den ego-boosten jag behövde just nu. Tror hennes samtal hjälpte mig nästan lika mycket som det hjälpte henne.
"man måste bära sin sorg i armarna, man måste härma de som orkar, de som fortsätter ändå"
Det är ju nu det gäller.
Att orka söka jobb igen och bostad igen och börja om igen och lära känna en ny stad.
Att inte dränkas i osäkerhetens höga vågor och det otäcka havets vatten.
Att inte bli rädd och nedslagen och liten och vilja gömma sig.
Att inte känna för mycket sorg.
Det är nu jag ska vara stark.
Lite på att jag kan börja om, för jag har faktiskt blivit expert på det rent utav.
Tro på att jag är social och utåt, och därför kommer hitta både jobb och bostad.
Minnas att det har löst sig alla andra gånger.
Låta det ta lite tid och ha is i magen.
Veta att det kommer bli bra, och om det mot all förmodan inte skulle bli det så löser jag det på något annat sätt och sedan blir det bra.
Det är nu jag måste behålla glädjen.
Minnas att jag har gjort det jag velat sedan studenten, och hela tiden hittat nya drömmar fast jag inte haft några från början.
Känna att jag bär med mig den där lyckan jag känner när jag är ute och reser.
Tro på att jag har blivit starkare även under Tanzania-resan och låta det finnas kvar inuti mig.
Våga vara den som är i ett osäkert läge, eftersom jag egentligen vet att det inte är någon fara och att jag klarar det.
Känna mig stolt över mig själv och inte låta tankarna slå ner mig.
Behålla lugnet som jag kan samla ihop om jag bara anstränger mig allt jag har.
Vilja, våga, satsa, vinna.
Och annars, om det inte går som det ska, så löser jag det med.
Finna något.
Den som inte vet vad den söker, kan finna vad som helst...
Kärleken
Du frågar mig vad jag vill ha, och jag svarar "honom". Jag ser i din blick att du föraktar mig för det, men jag bestämde mig för länge sedan att jag svarar ärligt när någon frågar och det är mitt ärliga svar. "Varför honom?" undrar du, och jag rycker på axlarna. Vad är det som gör att vi dras till olika personer? Vad är det som gör att en människa kan intressera sig för en man som få andra intresserar sig för? Folk söker förklaringar och hävdar att det sker impulsivt och vid första ögonkastet, eller att det beror på dofter vi sprider omkring oss, eller att det går att förklara genom personens likhet med någon av dina föräldrar, eller att det är en kombination av faktorer som avgör. Jag söker inga förklaringar, för jag tycker inte att det gör någon skillnad. Praktiskt eller inte, bra eller inte, jag gillar honom och ingen annan.
Det är den där funderingen som väcks i mig och finns kvar. Kommer han att komma förbi mig snart och sätta sig en stund för att prata. Det är den där tanken som gör att en rysning går genom kroppen, när jag för en sekund kan känna hur jag tror att det skulle kännas om han drog sin hand över min nacke. Det är den där drömmen jag drömmer om natten, som ingen annan får mig att drömma. Det är den där känslan av att sakna något, som jag tidigare inte haft.
Du försöker att logiskt förklara att han inte är den bästa för mig, men det är meningslöst. Jag försvarar inte mitt val, jag bara förklarar att valet redan är gjort. Du säger åt mig att det kommer sluta med att jag mår dåligt om jag släpper in honom i mitt liv, men jag vet redan att jag kommer må dåligt oavsett. Du försöker få mig att tänka smart, men det är inte tankar jag tänker utan känslor jag känner och tärningen är redan kastad.
Berlinboken
Pysslar med min scrapbookingpärm från Berlin. Första gången jag klarar av att göra det utan att bli ledsen sedan jag lämnade Berlin. Känns ganska bra i magen faktiskt...