Dansar fram

Det var en varm natt i början av augusti på en av Stockholms många öar, nere vid vattnet. Jag var där med goda vänner, hade druckit ett par goda öl och var på gott humör. Livet kändes så där bra som det bara kan göra när man både är med folk man tycker om och gör något som man vet betyder något, för en själv om inte annat. Ut på scenen klev han. Med mörkt, nästan svart, hår och en fantastiskt änglalik ljus stämma. Med en hel orkester som stöd för sina fantastiska toner och med låtarna som jag så snabbt kom att älska när jag först stötte på dem och som jag sedan så ofta kan längta efter. Första låten började och jag rös i hela kroppen. Mina kläder hade nästan torkat från regnet tidigare på kvällen men det kändes plötsligt som om vattnet omslöt mig och den där kylan kom som kan infinna sig när något är helt rätt och man är så varm inombords att det utanför måste vara kallt i jämförelse. Hans vackra röst sjöng så lätt de ord som kan vara så svåra att höra, eller att säga. Jag mindes, jag kände, jag höll med och jag levde. Han svävade iväg i mellansnacken, drömde om en värld så olik den vi lever i nu. Kämpade för det som jag anser vara värt en kamp, drog det lite för långt ibland som en riktig entusiast. Sjöng om allt det som är och som man så gärna vill ha kvar, och det som man hoppas förändra. Sjöng om sånt man inte alls förstår. Sjöng toner som inte behövde några ord för att man känner de så väl redan innan de spelats ut. Det var en magisk natt. En helt magisk natt. Och när Antony & The Johnsons klev av scenen var mina kinder återigen blöta, av tårar denna gång, och jag njöt av att leva. Fullt ut.

I ett svagt ögonblick, i en annan tid, frågade en ung flicka: är allting värdelöst? Hon var svag och trött, sorgen glänste i hennes ögon och mattheten drog i hennes kropp. Hon ville låtsas som om hon inte egentligen undrade det, men hon undrade verkligen. För i dessa svaga dagar hade hon svårt att se meningen med livet. Hon trodde inte att hon någonsin skulle veta svaret säkert. Och vad skulle jag svara henne?

Idag är jag säkert. Det är inte värdelöst. Det är värt mödan. Allt är värt.

En annan vän till mig, som jag inte vill nämna med namn för hennes skull, vardagen tog nästan livet av henne. Också hon frågade: är det verkligen värt att leva? Blir det bättre?

När jag såg henne då, såg hur hon mådde, hade jag svårt att svara. Vem var jag att avgöra om livet var värt det hon gick igenom? Vem var jag att lova att det blev bättre sen? Men idag vet jag, det är värt det. Det är värt att överleva döden för livet efteråt. Det är värt att kämpa och kämpa och kämpa, för livet är underbart.

Det finns helt fantastiska människor att möta, platser att se, saker att göra. Det väntar stunder då allt man känner, i hela kroppen, är lycka. Då allt känns bra. Då det spritter i kroppen av lycka och värme och kärlek. Då solen skiner som ett leende och ögonen tindrar som om de brann av passion för att springa snabbt och skrika högt och leva på alla sätt och vis. Och den lyckan väntar på alla, även på dig.

Det här inlägget är tillägnat R. För att du ska veta att det finns åtmninstonde en i världen, jag, som lovar att livet som väntar är fantastiskt. Och du kan komma dit snart, du behöver inte gå igenom allt annat. Du kan slå dig loss. Du kan ta dig dit. Och vi väntar på dig. Vår kärlek till dig.

När jag konfirmerats skapade jag en bok om konfirmationslägret fylld med bilder, ditker, fastklistrade saker jag hade med mig från lägret och en massa annat vackert. Nästan en tredjedel av boken är fylld av ett kapitel som heter Hanna. För det var under det lägret som jag lärde känna Hanna, min Hanna.

Hon gör mig så otroligt lycklig varenda dag. Står bredvid mig när det är enkelt, och när det är svårt. Hon är alltid med i mina tankar, och den första jag vänder mig till när det är något. I det kapitlet hittade jag en sida fylld med påklistrade stjärnor, vackra stjärnor i silver och där står:

Det här är Hanna,
min stjärnhimmel.
Mina ljus i mörkret!

När ingen annan når fram,
når hon fram.
När ingen annan når in,
för hon det.
När ingen annan står bredvid,
gör hon det.
När ingen annan vet,
har hon förstått.

Finns här för dig för alltid Hanna!

Ensamheten... Jag lever i den, och den lever i mig. Vi älskar och hatar varandra, vi är väl för lika, ensamheten och jag. Och jag lever med den, var dag. Men kommer jag någonsin lära mig hitta balansen?

Det är ord som talar om en ungdoms kärlek. Frusna läppar som viskar: fortsätt att älska mig. Jag ska aldrig glömma dig.

Den som alltid faller för fjärilar borde inte bli förvånad när de flyger.
Den som älskar solen borde inte kunna bli förvånad över styrkan.
Den som lever med havet borde veta att det har sin egen vilja.

Jag älskar inte lätt.
Jag har inte älskat många.
Men jag älskar dig.

Du är vacker som en fjäril,
lyser som solen själv
och bär havets makt.
Du är det finaste på denna jord.
Och jag vet att jag inte borde bli förvånad.
Men på något sätt hade jag ändå hoppats.

13/9 2009

Lova att du älskar mig. Lova att välja att bland det viktigaste i ditt liv är jag. Och när jag inte längre kan ge dig allt du vill ha så stäng mig inte ute utan behåll mig nära dig. Och när vi inte håller längre och gör slut så låt det inte bli stelt mellan oss och låt oss inte fade away bara för att vi inte längre är det vi en gång var. Behåll mig som en vän, en av dina närmaste. En som känt dig ända sedan du var ung och såg dig växa till den du är.

Och när vi är ihop och allt annat börjar ta för mycket tid så tryck undan det och ge mig av din tid. Stryk allt i almanackan och skriv bara mitt namn. Helst med ett hjärta bredvid. Och när dina vänner tycker att jag är en idiot, dina föräldrar tycker att jag tar för mycket tid eller någon annan säger åt dig att jag är en tönt, så stå vid min sida. Säg att för dig är jag underbar.

Och när du inte längre vet om du tycker att jag har bra åsikter så behöver du inte göra det. När du inte ens tycker att jag är smart så behöver jag inte hävda att jag är det. När du inte ens tycker om mig kanske det är mitt fel, jag kanske har gjort något helt idiotiskt. Men sluta aldrig att älska mig.

Lova att älska mig. Lova att du älskar mig.

Jag vet att man inte får tro på evig kärlek, jag vet att man inte gör det längre, men jag tror på evig kärlek. Jag vet att man är en tönt och orealistisk om man tror att en människa kan fullända en annan människas liv, men må jag så vara både tönt och orealistisk då. Jag vet att ingen av mina vänner tror på kärlek som kan hålla hela livet, men jag tror på det.

Inte för att all kärlek är menad att räcka längre stunder. Inte för att det inte kunde varit underbart även om det inte höll hela livet. Inte för att jag tror att jag och min pojkvän kommer vara ihop jämt. Inte för att jag kan tänka så om något par i min närhet just nu. Inte för att jag tror att det är enkelt att leva ihop hur många år som helst.

Men för att jag ser min farmor och farfar som nu varit ihop i över femtio år, sedan farmor var 15 år gammal. För att den andra är den enda riktiga långa kärlek som de haft och för att den räckte hela livet. För att jag ser hur mycket gott de har fått av varandra, vilken otrolig gåva de har blivit givna. För att jag ser hur mycket de fortfarande älskar varandra. För att de växt ihop så mycket att de känner genom varandra. För att den andra personen är den förstas lycka. För att de gör varandra så lyckliga.

För att jag har fått se riktig kärlek på nära håll. Bara att ha fått vara i närheten av den är en gåva. Kanske sa farmor en gång i tiden lova att du älskar mig. Kanske svarade han jag lovar att älska dig.

Vinden viner
det kallas höst har jag hört,
när kylan kryper in under alla tröjor
och talar om hur tunn du är.

Det kallas vinter har jag hört,
det där kalla som man vet väntar.
Den där isande känslan,
rösten som frågar hur långt det är hem.

Så hör jag rösten som stilla viskar i mitt öra
om nytt solljus, nya vägar.
Min älskades stämma som jag känner så väl,
det blir vår, min älskade.

Strålande ljus som värmer,
likt kärleksfulla händer
som håller om dig när det ljusnar.
Det kallas sommar, viskar du.

Så blir det höst min vän
och årsringarna talar,
säger jag tror att det viner tätare ikväll,
och människor känner tunnheten.

Så går allt runt igen
samma kärleksfulla varv.
Universums alla stjärnor lyser
årstid för årstid.

Och jag vände mig inte om,
för jag kunde inte,
inte ens en enda gång till,
se hans konturer.
Då hade jag aldrig kunnat gå därifrån.