Dansar fram

Han grät tyst och föll ner i från hennes armar. Hjälplös som ett barn, skör som en fjäril och så bräcklig. Samtidigt så lugn, som om han vet precis vad som varit och vad som väntar. Som om han helt utan rädsla möter det han sörjer för. Tyst och stark, så ensam som någon man någonsin kan bli, i livets stora tysnad. Så ensam, så liten, så skör. Med tårar droppandes från kinderna. "Jag trodde det fanns mer" viskar han. Men hans frågor söker inte längre hennes tröst.