En helt magisk natt
Det var en varm natt i början av augusti på en av Stockholms många öar, nere vid vattnet. Jag var där med goda vänner, hade druckit ett par goda öl och var på gott humör. Livet kändes så där bra som det bara kan göra när man både är med folk man tycker om och gör något som man vet betyder något, för en själv om inte annat. Ut på scenen klev han. Med mörkt, nästan svart, hår och en fantastiskt änglalik ljus stämma. Med en hel orkester som stöd för sina fantastiska toner och med låtarna som jag så snabbt kom att älska när jag först stötte på dem och som jag sedan så ofta kan längta efter. Första låten började och jag rös i hela kroppen. Mina kläder hade nästan torkat från regnet tidigare på kvällen men det kändes plötsligt som om vattnet omslöt mig och den där kylan kom som kan infinna sig när något är helt rätt och man är så varm inombords att det utanför måste vara kallt i jämförelse. Hans vackra röst sjöng så lätt de ord som kan vara så svåra att höra, eller att säga. Jag mindes, jag kände, jag höll med och jag levde. Han svävade iväg i mellansnacken, drömde om en värld så olik den vi lever i nu. Kämpade för det som jag anser vara värt en kamp, drog det lite för långt ibland som en riktig entusiast. Sjöng om allt det som är och som man så gärna vill ha kvar, och det som man hoppas förändra. Sjöng om sånt man inte alls förstår. Sjöng toner som inte behövde några ord för att man känner de så väl redan innan de spelats ut. Det var en magisk natt. En helt magisk natt. Och när Antony & The Johnsons klev av scenen var mina kinder återigen blöta, av tårar denna gång, och jag njöt av att leva. Fullt ut.
