Ett sådant där seriöst inlägg som är till för att ge lite hopp. Jag menar det.
I ett svagt ögonblick, i en annan tid, frågade en ung flicka: är allting värdelöst? Hon var svag och trött, sorgen glänste i hennes ögon och mattheten drog i hennes kropp. Hon ville låtsas som om hon inte egentligen undrade det, men hon undrade verkligen. För i dessa svaga dagar hade hon svårt att se meningen med livet. Hon trodde inte att hon någonsin skulle veta svaret säkert. Och vad skulle jag svara henne?
Idag är jag säkert. Det är inte värdelöst. Det är värt mödan. Allt är värt.
En annan vän till mig, som jag inte vill nämna med namn för hennes skull, vardagen tog nästan livet av henne. Också hon frågade: är det verkligen värt att leva? Blir det bättre?
När jag såg henne då, såg hur hon mådde, hade jag svårt att svara. Vem var jag att avgöra om livet var värt det hon gick igenom? Vem var jag att lova att det blev bättre sen? Men idag vet jag, det är värt det. Det är värt att överleva döden för livet efteråt. Det är värt att kämpa och kämpa och kämpa, för livet är underbart.
Det finns helt fantastiska människor att möta, platser att se, saker att göra. Det väntar stunder då allt man känner, i hela kroppen, är lycka. Då allt känns bra. Då det spritter i kroppen av lycka och värme och kärlek. Då solen skiner som ett leende och ögonen tindrar som om de brann av passion för att springa snabbt och skrika högt och leva på alla sätt och vis. Och den lyckan väntar på alla, även på dig.
Det här inlägget är tillägnat R. För att du ska veta att det finns åtmninstonde en i världen, jag, som lovar att livet som väntar är fantastiskt. Och du kan komma dit snart, du behöver inte gå igenom allt annat. Du kan slå dig loss. Du kan ta dig dit. Och vi väntar på dig. Vår kärlek till dig.
Åh, Agnes.
Ditt försök att skriva någonting som kanske väcker lite hopp har lyckats. I alla fall hos mig.
Självklart finns det en massa "men" man kan ta upp, ifrågasätta och så, men vad jag har lärt mig är det bäst att ta det som det kommer. Jag har fått samma fråga, då man inte över frågan i sig blir förvånad, näst intill chockad, utan över den kraft den för med sig. Den styrka och det allvar. Jag tyckte nog först att det var jag som varit dum i huvudet, som inte sett det jag kanske borde gjort, men när jag ser tillbaka var det nog den här personen som gått i blindo.
Man måste våga öppna ögonen för att kunna se det lilla fina som ligger begravet i all skit och egoism. Det är bara man själv som kan sålla fram sådant, bara man själv som vet vad som är värt att leva för. Ställer man den frågan och uppriktigt inte vet vad man vill och tänker, tror jag det bästa råd jag kan ge är att försöka se. rikta blicken uppåt, gå rak i ryggen, låt allt komma till dig i stället för att tänka att du inte kan närma dig det.
Men nu snurrar jag bara på.
Tack för en fin text, Agnes.
Jag hoppas (och är nästan helt säker på) att R tar vara på orden.
