Dansar fram

Jag vet inte vad som hände, men det var något som brann, förra sommaren.

Du var nära och jag var långt borta, förlorad någonstans inne i ditt hjärta.

Gatorna var mörka och natten låg tung, men det spelade ingen roll. Hur rädd jag än var så var jag med dig och du fick mig att sträcka på ryggen.

Jag vet inte vad som hände, vem som gjorde vad. Jag vet bara en sak, det var en ny jag.

Förtrollad av mina känslor, av allt vad du visade mig.

Borta i kärleken som plötsligt gavs mig.

Jag sa aldrig att jag älskade dig, var visst för rädd för att skrämma bort dig.

Man har ju sett på TV, hur det verkligen är. I relationer blir alla rädda när någon börjar nämna kärlek.

Så jag höll min mun stängd, men jag vet att vi båda visste, för jag följde dig runt hela stan.

Och det är väl skönare, så här efteråt, att inte ha sagt det.

Jag minns så väl allt vad som var.

Allt vad som blir.

När man är förälskad.

Vad som var gott, och vad som var ont, det vet jag inte. Det spelade inte länger någon roll.

Och det var väl tur att det var sommarlov, för annars hade du fått mig att skolka.

Och det är väl tur att jag hade vänner som stod ut med att vänta, för jag var aldrig där. Bara hos dig.

Och det var väl tur att vi inte stötte på någon papperskorg för jag hade kunnat bränna papperskorgar den natten.

Bara för att få se en lika stark eld brinna utanför som inuti mig.

Jag vet inte vad du gjorde, men jag vet vad som blev.

Stel flicka blev avslappnad.

Tyst flicka blev glad.

Duktig flicka sket i allt.

Duktig flicka blev förälskad.

Flickan blev älskad tillbaka.

Jag vet inte vad som hände, för det låter så otroligt.

På något sätt låg jag i dina armar.

Solnedgång, soluppgång, mat, bön, vila... jag var  hos dig.

Det låter ofattbart, men något brann faktiskt.

Något fanns. Något kändes. Något var. Verkligt.

Och jag vet att du aldrig brände papperskorgar, men jag hade kunnat gjort det med dig de där kvällarna.

Om du inte sagt mig att det inte behövdes.

Du behövde inget mer.

Inga bränder, inga pengar, inte ens godis.

Du hade ju mig i dina armar.

Jag vet inte hur jag fann dig. Men plötsligt fanns ingen annan, inget annat, inget spelade någon roll.
Duktig flicka blev för första gången helt oförstående i samhällets betydelse, i kultur och idé, i samhäll C, och i betyg.
Allt hon ville var att ligga helt helt helt stilla och vila i de där armarna.

Och jag låg stilla.