Bergsflickan: del 2 av 2
Helt stilla. Sirrande in i en vägg. Så sitter hon dag ut och dag in. Men det är inte väggen hon ser, det är inte stenen som passerar förbi inuti hennes huvud. Det är minnena.
Den oändliga sorgen som aldrig kommer att ta slut för henne. Var hon dömd till det? Var det slumpen? Bestämdes det av människan eller ville någon större kraft henne illa? Vems fel är det att hon sitter här idag liksom igår liksom imorgon?
Det händer att någon hittar henne. Då sitter de tålmodigt och väntar och väntar och väntar på att hon ska vända sig och visa sig. Hon förstår aldrig riktigt poängen med det. Och egentligen vill hon inte riktigt visa sig, men något inuti henne själv säger ändå åt henne att det är dags. Och så vrider hon på sin krökta rygg. Hennes fasansfulla ansikte syns. Det ofattbart och mirakulöst vackra, så drängt i tårar.
Deras skrik hör hon nästan inte. Vad de säger har hon ingen aning om. Hur de ser ut, vad de gör där, vad de bär med sig för packning - hon bryr sig inte. Allt vad som finns i hennes tankar är det som funnits där långt innan de kommit. Hon ser deras ansiktsuttryck, en kort stunds återspegling av hennes egna känslor. "Ta er ur innan det är för sent" vill hon säga till dem. "Ge er av så fort ni kan, för man fastnar". Hon säger inget. Hennes röst har stelnat i hennes tårar. Och när lång tid gått vänder hon sig åter om till stenväggen och fortsätter att minnas. Hon vet inte varför, hon vill nog egentligen inte. Men man fastnar till slut. När man tillräckligt länge hållt på kan man inte ta sig ut. Inget liv finns efter det som hänt henne.
Så ge er av, så fort som möjligt. Ni kommer ändå aldrig glömma hennes ansiktsuttryck och vad hon gjorde med er.
Den oändliga sorgen som aldrig kommer att ta slut för henne. Var hon dömd till det? Var det slumpen? Bestämdes det av människan eller ville någon större kraft henne illa? Vems fel är det att hon sitter här idag liksom igår liksom imorgon?
Det händer att någon hittar henne. Då sitter de tålmodigt och väntar och väntar och väntar på att hon ska vända sig och visa sig. Hon förstår aldrig riktigt poängen med det. Och egentligen vill hon inte riktigt visa sig, men något inuti henne själv säger ändå åt henne att det är dags. Och så vrider hon på sin krökta rygg. Hennes fasansfulla ansikte syns. Det ofattbart och mirakulöst vackra, så drängt i tårar.
Deras skrik hör hon nästan inte. Vad de säger har hon ingen aning om. Hur de ser ut, vad de gör där, vad de bär med sig för packning - hon bryr sig inte. Allt vad som finns i hennes tankar är det som funnits där långt innan de kommit. Hon ser deras ansiktsuttryck, en kort stunds återspegling av hennes egna känslor. "Ta er ur innan det är för sent" vill hon säga till dem. "Ge er av så fort ni kan, för man fastnar". Hon säger inget. Hennes röst har stelnat i hennes tårar. Och när lång tid gått vänder hon sig åter om till stenväggen och fortsätter att minnas. Hon vet inte varför, hon vill nog egentligen inte. Men man fastnar till slut. När man tillräckligt länge hållt på kan man inte ta sig ut. Inget liv finns efter det som hänt henne.
Så ge er av, så fort som möjligt. Ni kommer ändå aldrig glömma hennes ansiktsuttryck och vad hon gjorde med er.
Kommentarer
Trackback
