Jo men du
Jo, men nu vet jag vad jag faktiskt vill säga. Något som jag har tänkt över i några dagar och så.
Ibland gör det mig ledsen att människor som jag bryr mig väldigt mycket om bor långt borta. Igår tänkte jag på det och täntke att det är itne så sorgligt ändå. Alltså, det är klart att vi saknar dem men bara för att de är vänner behöver de inte vara nära hela tiden. De ska ju ändå inte leva ens liv, utan ge en kraft att orka leva det själv. De ska inte vara med om allt som jag är med om, utan vilja lyssna på vad jag har varit med om och dela erfarenheter och man ska lära sig av varandra och allt sådant viktigt...
De behöver inte bo nära, bara vara nära för än. De behöver inte jämt kunna hjälpa bara finnas där när de behövs som mest eller när de har tagit ledigt och åkt för att hälsa på en.
Detta är såklart ingen tröst när man är ledsen och saknar dem. Men det är bra så här emellan åt.
Förstår du vad jag menar?
