Vad man inser.
Jag ser gamla bilder på oss och saknar vad vi hade. Undrar för en stund ifall jag gjorde fel när jag bröt upp. Vi var bra vänner. Visste var vi hade den andre, kunde prata, kunde skratta, kunde finnas ihop. Två galna tjejer som verkligen uppskattade vad vi hade tillsammans. Som kunde prata om killar och problem och om att ha kul. Jag undrar som sagt om jag gjorde helt fel.
Men jag stannar mig själv och ångrar min ångran. Jag vet att jag gjorde vad jag var tvungen att göra. Visst hade vi kul när bilderna togs, men det varade inte. Visst var vi bra, men det höll inte. Du stod inte vid min sida genom vått och torrt. Jag längtar tillbaka, visst gör jag det, men inte till det jag bröt ifrån. Bara till den du var innan.
Vissa saker förändras, andra består. Alla människor ändras, till eller från att förstå. Vi kunde ha blivit något bra, men det blev vi inte. Och inget av detta berodde på att jag sa ifrån. Slutet hade redan kommit.
Jag längtar efter den jag lärde känna, visst gör jag det. Men du är inte den samma, så jag måste sluta ångra. Tiden förändrar, det har jag lärt mig nu.
