Bergsflickan: del 1 av 2
Någonstans uppe bland bergen, dit upp där man aldrig går om man inte har en väldigt bra anledning, finns en skatt gömd. Och inte är det guld eller silver, tyvärr inte smycken och inte pengar. Där uppe sitter hon gömd, flickan med Ögonen.
Hon är svår att hitta så gå inte dit om du ska ge upp direkt. Vill du nå henne måste du kämpa hårt. Du ser att du hittat henne när du skymtar en tunn, smal och böjd rygg. Den brukade vara vacker en gång för länge sedan och det går att se, men den är krökt nu. Hon sitter böjd bortåt, alltid invänd mot en stenvägg.
Det var därför man länge trodde att hon inte hade något ansikte, för många såg bara henens rygg och trodde att det var framsidan på hennes varelse. Det är inte ofta hon vänder sig om, så återigen - om du vill se henne måste du ha tålamod. Orka vänta ut, kära vän.
Men när hon väl vänder sig om, och du kan se hennes ansikte vet du att du har hittat någon alldeles speciell. Gömd uppe bland bergen sitter flickan med Ögonen.
Hon har stora svarta pupiller, gröna kattliknande ögon, långa ögonfransar som pratar om den gamla goda tiden när de fick synas i rampljuset eller på balens dansgolv. Och hon gråter. Alltid. Dag ut och dag in. Om du finner henne, om du får henen att vända sig mot dig, så kommer ditt hjärta att gripas tag i av en stark hand och rejält kramar om, för ingen man på jorden har sett hennes ögon utan att skrika. Rädsla och sorg och ilska, allt det som finns i din kropp, minsta lilla fläck som du inte har bearbetat kommer att synas framför dina ögon och du kommer att känna med henne och i henens ögon se all det du känt sedan den dag du började minnas. Allt kommer att synas och du kommer att förfäras.
Men skriken tystnar efter ett tag och där står dem, männen som färdats långt och väntat länge, och bara ser på henne. Ser på floderna av sorg, himlarna av överlevnad, vetskapen av allt som varit och är och som man vill någon gång ska komma.
Man vet inte så mycket mer om hennes utseende. ingen kan minnas hennes läppar eller kroppens framsida eller hur kläderna sett ut, för när hon väl vänt sig om har man mycket svårt att slita sin blick från hennes rödgråtna kinder.
Halvklippan kallas den platsen där männen återigen ses. De får lära sig när de börjar sin vandring att de kommer att gå från flickan en och en, men att ingen ska gå vidare från halvklippan utan att vänta på alla de andra. Då är det över. De måste lämna en och en, för de måste känna efter när de kan finna styrkan. men de måste också vänta på varandra, för ingen kan överleva en sådan skymt själv. Stora män kramar varandra. Fåglarna känner på sig stämningen och tystnar. till och med bergen står helt stilla.
Alla som sett henne vet hur hennes hår ser ut säger de. Men de har aldrig samma svar. Alla tycker de att hon hade en annan hårfärg eller en annan frisyr än den andra säger. Kortklippt, snaggat, vackert och blont och långt eller rödfärgat. Ingen vet egentligen vem hon är.
hon slutar aldrig gråta. När de ser på henne, går mot henne, går bort från henne, när hon ensamt stirra in i stenväggen, aldrig slutar hon gråta. ingen får veta vad hon tänker. bara känna smärtan. Den känns inom dem alla.
