Dansar fram

Jag stör mig så otroligt mycket på en del saker hos dem.
Vissa rörelser och steg, vissa läten och fnysningar.
Jag blir så störd av problem som de har och aldrig kommer över,
vissa saker som de gör fel om och om och om igen.

Men samtidigt blir jag så glad när de är här.
Glädjen, kärleken, lättheten sipprar fram ur varje gömt rum inuti mig.
Häpnaden över de sagolika stunderna, timmarna tillsammans.
De typiska drag och steg och ljud och fnysningar hos dem,
som jag älskar. För de betyder hemma. Det betyder nära. En omsorg.

Vissa småsaker hos dem som det verkar som om ingen annan i hela världen har lagt märke till. Inte just de sakerna som jag känner mest för. Inte de just de delar av sig själva som de visar mig. Ofattbart.