Eftertänksamhet
Det är eftertänksamma dagar. Jag funderar över livet och döden, hur långt och kort det kan vara, hur nära något så långt bort kan kännas och hur långt bort något så nära kan kännas. Jag funderar över olika slags relationer, vad man ska få ut av dem och vad man ska ge till dem och hur man håller dem vid liv och när en relation dör eller återupptas eller för första gången skapas.
Jag dricker mycket te och äter väldigt många knäckebrödsmackor. Jag har helt klart ätit tjugo gånger så många knäckebrödmackor här i Berlin som sammanlagt i mitt liv innan. Jag lyssnar mycket på musik. Jag tackar ja till allt jag blir inbjuden till och på det viset kommer jag ut en hel del också.
I Berlin är det fortfarande ljust, och inte så kallt som på vissa andra platser på vårt jordklot. Nästa sommar ska jag åka till Tanzania. Då är det – ironiskt nog – inte så varmt där heller. Före dess ska jag åka till Oslo, där är det också hyfsat kallt. Jag väljer alltså inte vad jag ska göra i mitt liv utifrån var jag tycker att temperaturen är lagom. Jag är dock väldigt glad över dessa val. Jag tror att det blir bra. Det känns som om det är vad jag ska göra under den här tiden i mitt liv, det stämmer överrens med både min bild av vad jag borde men främst min sanna känsla av vad jag vill. För mig är det sistnämnda svårare att hitta än det första, men båda dessa saker vill jag verkligen, och först vill jag vekligen Berlin.
Nu ska jag återgå till att lyssna på musik och fundera över livet. Kramar till er
Röriga dagar, vackra dagar, gripande konst och ett fantastiskt besök.
Åh, här händer det ju mycket men på bloggen händer det visst ingenting. Men i enlighet med vad jag bestämde mig för (för ett par år sedan) ska jag inte stressa upp mig för det. Det finns en hel del verkliga problem i livet som man inte kan bli av med, så varför skapa sig nya och låta en blogg gå från något kul till ett måste? Sidospår: Det ordet ”måste” diskuterar vi en del här i Berlin just nu förresten.
De senaste dagarna har jag tänkt alldeles för mycket. Ibland får man alldeles för mycket att tänka på, utan att man själv hade önskat det. Men nu önskar jag mig att resten av november blir lite mer tankefritt, eller att jag kan få lägga energin på att tänka glada och snälla tankar istället för oroliga, och jag hoppas att det börjar idag. Det har faktiskt redan börjat idag, med den bästa dagen på länge, så jag omformulerar mig till att jag hoppas att det håller i sig.
Åh, om jag ändå haft kameran med idag! Då hade ni fått sett hur vackert Berlin verkligen är! Idag var en sådan där alldeles magisk dag, en sådan som det fanns ett par alldeles i början, när allt bara är glittrande! Började den med en promenad mellan Hallesches Tor och Potzdamer Platz med Linn, och just där hade jag aldrig gått så såg nya parker, hus och ett ascoolt konstverk. Drack sedan en kaffe med henne och lämnade henne därefter på jobbet för att själv bege mig till ett galerie som ag läst om som hade en konstutställning. Hade aldrig hört om konstnären förut, Eugenio Recuenco, men numera är han min favoritfotograf.
Det var riktigt länge sedan jag var så imponerad och tagen av en konstutställning! Kan knappt finna ord för det. Varenda bild var bra gjord och varannan var alldeles fantastisk! Varannan!! Det brukar finnas två bra tavlor på en utställning med 200 tycker jag, och här fanns det fyra som jag själv kunnat hänga som enda tavla om jag fick välja en enda i mitt framtida hus. Det var alldeles magiskt!! Så gripande berättelser bakom bilderna, häftiga ansiktsuttryck, fascinerande miljöer, sammankopplade personer, färger och så vidare i en evighet.
Hittade en bok av honom som jag kände att den här måste jag verkligen ha, det här är den enda sak jag känt att jag verkligen behöver köpa sedan jag kom till Berlin! Men den kostade 98 euro. Det är ju galet! Så ska försöka leta efter den på internet och hoppas kunna hitta den nånstans för ett pris jag kan ha råd med…
Sedan fortsatte dagen lika bra som den påbörjats. Jag satt på ett café och drack riktigt gott kaffe och tänkte tillbaka på konstutställningen och skrev om den i min dagbok. Jag promenerade runt bland små söta butiker på en massa fina gator med gatukonst, vackra hus och sedan även längst Spree (ån). Sedan begav jag mig hemåt upprymd och glad.
I brist på foton från denna härliga dag ger jag er vackra bilder från en annan fin dag, i söndags när Berse kom hit och hälsade på.
Jag tog med henne till ett av mina absoluta favoritställen, Bagels and Bialys.
Vi såg allt man skulle se, för hon hade inte turistat så mycket i Berlin som jag trodde.
Die Spree.
Vi var även här, platsen som jag berättade om i ett annat inlägg nyligen, där det är ett hål i marken där
man ser ner i ett tomt bibliotek, som påminnelse av när man brände ner det judiska biblioteket som
låg här.
Första dan på nya jobbet och redan afterwork
Idag har jag haft upplärning på jobbet och sett allt jag behöver se inför mitt första arbetspass själv, imorgon förmiddag. Känns spännande och kul, framförallt eftersom jag bara kommer prata tyska. Jobbar nu i en galleria med att sälja svenska delikatesser till tyskar. Tror att det kommer skapas många härliga, roliga historier på detta jobb, har redan ett par stycken faktiskt.
Jag och Andrea skapade för ett par veckor sedan onsdagsbrunchar för våra kompisar som pratar svenska. Vi tänkte göra en ganska liten grej av det, typ bjuda in våra vänner, men skrev såklart att alla fick komma och ryktet har spridit sig fort! Vi har bara haft tre bruncher hittills och redan är det 32 mnniskor med i vår FB-grupp, vi har varit omkring 10-14 personer per gång, och i onsdags kom fyra människor som jag aldrig förut träffat. Väldigt kul! På den första brunchen mötte jag Franziska som tipsade mig om detta jobb, lite kul att se hur saker påverkar varandra.
Efter att Franziska visat mig det vi behövde idag och vi hade stängt båset så mötte vi upp en annan kollega, Michell, och skulle ta en öl. Fast det var inte vid en öl vi hamnade, istället hamnade vi på ett litet galleri som hade en ny konstutställning - jättehäftig konst av olika kinesiska konstnärer i Berlin - och därefter på en härlig livespelning i den källaren. Först spelade galleriägarens man och två söner (varav den ena känner Michell) och en vän tilll dem. Bandet hette "Cheatles" för att de spelade Beatles musik på kinesiska. Himla kul! Lät rätt bra dessutom. Sedan tackades de av för att välkomna nästa band, bestående av exakt samma musiker, upp på scen. Men denna gång var det Michells kompis som hade skrivit låtarna och kompades av de andra, och han inledde det hela med att säga att det andra var ju faktiskt inte "ett annat (läs: lika populärt) band" utan "hans förband", väldigt roligt. Kul med en familj som spelar ihop och som ser ut att ha väldigt roligt av det. Själv älskar jag allt som kallas liveband så jag njöt fullt ut.
Därefter begav jag mig hemåt eftersom det är jobb imorgon, och eftersom jag inte sovit riktigt tillräckligt nätterna innan, och så avslutades en fin fredag. Kram och god natt
Lite färre frågor kvar
Ibland fastnar man i tankarna. Att tänka och skriva hjälper inte, för man kommer inte framåt. Då får man kalla in experterna och fråga sina vänner.
Det är svårt att våga berätta. Man känner sig så dum, ens stora problem låter så små och det är lätt att tänka att egentligen borde jag ju kunna lösa det här själv ju...
Fast man ångrar aldrig att man tar hjälp av sina nära vänner. Man kan ju ångra att man sa för mycket till fel person, men när man vet vem man ska vända sig till då kan det bara komma bra saker från det.
Plötsligt har man bara hälften så många frågor kvar. Plötsligt har man kunnat släppa en del och lösa en del. De frågor man har kvar har man mer konkreta alternativ på. De hjärnspöken man har vet man mer hur man ska hantera. De få tankar som inte går bort så lätt, de är lättare att hantera när de inte drunknar i alla andra frågor.
Tveksamma tankar och alla dessa frågor
Jag tänker många tankar dessa dagar. Jag är vid en milstolpe och måste välja vilket väg jag ska gå. Jag funderar fram och tillbaka. Överväger det ena och det andra. Några av mina tankar skriver jag nu här. Läs inte in för mycket i det, om ni nu orkar läsa detta mastodont-inlägg. Ibland är jag så tveksam som det kanske låter i frågorna under. Vissa saker gör ont i en och svider att erkänna. Samtidigt kan jag vara så lugn i att jag gör så otroligt mycket häftigt här i Berlin och upplever mer än någonsin, så detta är bara en liten del av allt. Just nu är det dock ett val jag har att göra, och som alltid tänker jag så mycket inför mina val.
Njuta av ledig tid eller skaffa mer jobb? Jobba lite och leva mycket? Leva lite och jobba mycket? Stanna länge och jobba mer, stanna kortare och jobba mindre?
Prestationsångest. Visa att man gör nytta. Visa att man kan saker. Känna sig nyttosam. Eller som om man betalar tillbaka? Är tacksam nog och ger tillbaka som tack för sin lycka. Uppfylla sina egna krav. Uppfylla andras krav.
Vad kommer folk fråga efteråt? Vad kommer de säga efteråt? Vad kommer jag känna och minnas? Vad kommer jag att ångra? Vad kan jag glädjas över?
Varför tänker jag så mycket på hur jag ska kunna försvara mig inför andra? Eller vad de ska tycka? Uppfylla alla de där onödiga kraven. Kanske borde våga att inte göra allt rätt? Kanske borde våga att inte göra allt precis som alla andra skulle tycka precis att man skulle ha gjort det? Kanske ska sluta söka bekräftelse?
Jag är inte rädd att misslyckas, inte det minsta. Man behöver misslyckas ibland i livet, och det gör en starkare och man växer av det och det hör livet till. Jag är inte rädd att misslyckas, men jag är rädd att inte ha försökt nog. Att anklagas för att inte ha kämpat.
Vad vill jag göra med min tid? Vad vill jag ha gjort med min tid? Varför måste jag alltid tänka vad jag vill ha gjort, istället för vad jag vill göra?
Det är en sak att ”prove a point”. En annan sak att kunna stå kvar bakom valet och orka stanna där. Det är lätt att ramla tillbaka i gamla mönster.
Vad definierar vem man är? Hur länge är man den man är? Vad ska jag göra av de här åren? Är det här det enda året som jag gör något sådant, som jag trodde innan. Eller är det här första av flera?
De första åren av mitt tjugotal, vad kommer jag göra med dem? Hur mycket säger det om mig som person? Vad banar jag väg för, och vad kommer sen? Jag behöver inte veta, men jag undrar.
Varför ställer jag så många frågor? Varför tänker jag så långt? Varför kan jag inte bara vara ledig när jag är ledig och jobba när jag jobbar och göra det jag känner för? Kan man lära sig det? Är det här den jag är och därmed den jag borde lära mig att förhålla mig till, eller är det här en sida jag har som jag borde motarbeta till viss mängd?
Varför kan jag inte stanna hemma en dag och vara glad över det, när jag faktiskt är ledig och känner att jag skulle vilja bara vila en dag? Varför får jag dåligt samvete efter två timmar vid datorn, för att jag inte presterat något under de två timmarna? Varför behöver jag alla mina listor och planer och mål? Varför har jag sådan stark prestationsångest i mitt vardagliga liv, även nu när jag verkligen har förutsättningarna för att inte ha det?
Jag vet att jag fortfarande jobbar med så mycket från de åren. Jag vet att det sitter djupt i mig och att det tar tid. Jag vet att det finns förklaringar till så mycket, egentligen. På ett sätt är det konstigt att jag kan må så bra som jag mår.
Jag vet även att jag kommer framåt i mina tankar, även om det inte alltid känns så. Jag vet att jag hittar sätt att förhålla mig till saker, lösningar på kluriga frågor, svar på saker jag undrar och bestämmer mig för saker.
Jag vet att jag kan förändra så mycket om jag vill, samtidigt är jag lite rädd för att jag är så villig att förändra och fixa till.
Fast framförallt: Jag har ett val att göra och jag är väldigt trygg i att jag ångrar nästan aldrig något val jag gjort. Jag vet att jag tänker igenom saker och att jag väljer så gott jag kan, och att man inte kan göra mer. Jag vet att jag har tusen frågor framåt i tiden, men jag är väldigt bra på att känna mig tillfreds med att jag gör så gott jag kan, och mer kan jag inte. Vad jag än väljer, så kommer inte ånger över det efteråt. Det gäller bara att göra sina val.
Pussel
Under helgen har det varit mycket tid hemma, men ganska mycket mysig tid. Har gjort en massa olika
saker, bland annat pusslat en hel del. Blev dock klar med pusslet igår så nu känner jag mig lite rastlös
igen. Ska hitta på något nytt pyssel, eller skaffa ett till pussel.
Tänkartid på ett café och strålande humör!
Jag vaknade idag, ännu en dag, med huvudvärk. Inte roligt alls! Bekymrad över de gåtor som jag inte lyckats lösa och alla funderingar kring det närmsta året och hur jag ska styra upp mitt liv med jobb, ledighet, mål och vägar dit, prioriteringar, pengar, planer och drömmar, verklighet och det overkligt vackra. Bekymrad och fundersam.
Spenderade förmiddagen och första delen av eftermiddagen hemma och lät tankarna rulla. Drack te, åt mat, la pussel och tänkte. Tänkte och tänkte, de tankar som behövts tänkas ett tag nu men som det inte funnits utrymme för.
Sedan bestämde jag att jag behövde komma ut innan mörkret föll. Åkte till Prenzlauer Allé, för att jag inte klivit av på den stationen någon gång förut. Promenerade runt i först tråkiga och sedan himla fina kvarter. Såg på hus, barnfamiljer, caféer och små gator och torg. Tänkte efter, drömde, satte in drömmen i verkligheten, beklagade mig och tänkte ut hur jag skulle kunna göra om det jag beklagade mig över, räknade på ekonomin, räknade på månaderna osv. När jag promenerat tillräckligt långt för att ha kommit fram till saker satte jag mig på ett jättemysigt café och skrev ner det jag tänkt. Älskar listor! De reder ut mina tankar, gör att jag får en överblick, kan känna mig mer lugn i det som blivit uttänkt och dessutom kan se ett steg längre ibland.
Gick ut från det caféet och kände mig lycklig! Ni vet den där lättnadens känsla när man kommit fram till det man så länge undrat över, nått dit man kämpat mot, klarat det som varit klurigt. Lättad och glad. Nu är jag på stålande humör. Lugnare än på länge, och vågar hoppas att huvudvärken ska börja ge med sig.
Det var ett sådant där urtrevligt Berlin-café där tjejen bakom bardisken (var faktiskt mer café än bar även om det säkerligen även fungerar som bar senare på kvällen) hade tatuerade armar, mössa inomhus och smsade uttråkat synligt framför oss besökare. Sedan kom den andra servitören tillbaka från köket och de började kramas och pussas, väldigt fint. Kaffet var riktigt gott och de andra besökarna satt i lugn och ro och pratade/målade. Sammanfattning: fantastiskt café.
Ett galeriecafé
Ett galerie-café men en ny konstutställning och en ursprungligen svensk modedesigner som bor sedan
15 år i Israel och nu är två dagar i Berlin för att sälja sina kläder på detta mycket trevliga fik. Ett besök
tillsammans med min hyresvärd. Ett samtal med mycket intressanta människor. En tidigare strippa som
nu jobbar som föreläsare kring hur man talar inför folk, en man som väntade på sin fru som shoppade
kläder, en man som ägde och jobbade i caféet sedan 10 år, modedesignern och en tysk vän som
översatte mellan de flesta språk som talades i rummet. Så klart blev det intresssant.
Ett antal migrändagar senare
Denna vecka har jag haft en massa migrän. Det är inte ens en överdrift, har verkligen varit massor. Vilket är frustrerande på många vis, bland annat därför att jag inte orkar göra något senare under dagen eller dagen efter (kroppen känns som om någon har slagit en med ett basebollträ och huvudet fungerar inte) samtidigt som jag mår dåligt över att jag inte gör något. När migränen börjar släppa lite grann och frustrationen växer så ökar även behovet av att göra saker, men jag kan inte se på tv, använda datorn eller mobilen, skriva mer än ett halv a4, läsa, eller koncentrera blicken. Det har varit väldigt frustrerade, understimulerade dagar helt enkelt!
Fast jag har druckit många koppar gott te, tagit mig tid att laga mat (allt tar tid när man har eftermigrän, en sak i taget vettu), tänt ljus, lyssnat på ljudböcker på youtube och ägnat mig åt lite pyssel.
Gjorde denna skylt som jag faktiskt blir glad av ganska ofta. (Nej, jag har inte glömt bort hur man stavar
men det fanns inga K.)
Jag målade fem klädnypor i grönblått och hängde upp lite vykort på väggen mitt emot den där jag har
röd/orange/rosa klädnypor.
Här smygstartas ofrivilligt julkopparna, de används nämligen året runt. Älskar vårat kök, en fantastiskt
hemtrevlig mix av en av varje sort. Förra veckan hade en kompis till min hyresvärd glömt en tallrik här
(bland det roligare av saker man kan glömma hos någon) och bad om att få tillbaka den. Min hyresvärd
trodde först att tallriken var borta och sa "jaja, jag kan ge henne en annan tallrik". Ingen tanke på att den
människan (som har vita tallrikar, vilket inte existerar i vårat hus), kanske har en servis där tallrikarna är
likadana. Jag föredrar dock vårat färgglada porslin med små söta gubbar och djur på, men vi hittade
hennes tallrik sen så vi slapp ge bort en av våra fina dekorerade tallrikar.
Höstmys.
Efter fem dagar inomhus har jag tröttnat på min fotölj och min säng, så hänger numera vid fönstren.
Här är dagarna dubbla och känslorna många
Så mycket kontakt som jag har haft med mina nära och kära de senaste dagarna har jag inte haft någon gång sedan jag kom ner hit till Berlin. Har berättat om och om igen, så har inget behov av att skriva av mig mer. Därför kommer här istället lite bilder från den senaste veckan.
Fika och prat om framtiden och nuet med kompis som jag nästan blivit rutinerad fikakompis med.
Lite fika med lite nyare kontakter och det låter mycket lovande att det ska fikas tillsammans igen.
Vi har haft supervarmt hela veckan, omkring 20 grader. Så att om man tar på sig jackan när man är ute
och går så får man bära den på armen, och så att man sitter på uteserveringar och dricker sitt kaffe.
Fantastiskt med sommarvärme mitt i den vackra hösten.
Jag var på vernissage av en ny konstutställning, Berlin Vienna, på museumet för modern konst här i Berlin.
Detta är dock bilder från en annan utställning under samma tak, "Hills and Doubt" av Franz Ackermann.
Helt fantastisk utställning!
Först fick man köa länge för att komma in. Jag stod i första fjärdedelen av kön, och jag kom dit 19.20
(det öppnade 19) och kom in 20.15. Väl inne fick man ställa sig i nästa kö, för man var tvungen att lämna
in sina väskor. Jag slapp dock denna kö för att en vänlig dam sa att min väska var tillräckligt liten, och
sedan försvarade mig när en manlig vakt hävdade att den inte var den. Så jag tänkte att jag kommit in
hyfsat smidigt, men det var inte klart. Inne skulle man såklart också köa, till själva utställningen. Kan det
bli mer tyskland över systemet? Fast jag låter mer bitter än jag egentligen är, det var ganska trevligt där
i kön. Jag smygtittade och tjuvlyssnade på folk i kön, funderade över konst och annat och tiden gick rätt
fort. Väl inne var det också bra, en upplevelse. Hittade, som vanligt, några fantastiska tavlor och flera
hundra medelmåttiga. Men så är ju konst, att bara en liten liten del kan greppa tag i en och det är så
häftigt när den lilla delen gör det.
Nu fuskar jag lite för Berlin Festival of Lights var jag egentligen inte på under veckan, utan förra helgen
med Madde, men bilderna fick inte plats i förra bildserien och det är ganska mycket Berlin över dem
så jag släpper med dem nu.
I Europas gayhuvudstad.
Så många fina byggnader i natten...
En bild kan säga mer än tusen ord, ändå kan tusen bilder vara så otillräckliga för att beskriva en känsla.
... och nåt mer som inte syns.
Blåmärken och blod, det är bara jag som lyckas...
Har fått mina ben (och ena armen) sönderslagna IGEN. 2013 - året då Agnes ben fick alla ärr som sedan
aldrig försvann. Inte nog med att jag redan lyckats med att springa in i en sten i somras (en sten under
vatten, vi nattbadade) och därmed fått ett stort ärr som inte gått bort än och dessutom ett par veckor
senare fick världens största blåmärke på smalbenet efter att ha klämt samma ben i en toadörr (på en
sådan där miniliten toa på en buss som redan från början är omöjliga att stänga och nu dessutom hade svängdörr). Nej, det räckte minsann inte, jag var tvungen att ta mitt egna rekord genom att falla handlös till marken igår och sedan se ut så här.
Så vad hände?? Jo, jag fick det förklarat för mig på tyska av en äldre man, för själv hade jag inte hunnit
fatta någonting. Jag lyckades med att kliva rakt in i ett sådant där snöre som är gjort i plast och ser ut
som en cirkel och sitter runt kartonger/paket som kommer med posten. Någon hade slängt den på marken
och jag klev på något vis rakt in med båda fötterna och föll i marken samtidigt som jag väldigt högt skrek "HELVETE! AAAAAH". Dramatiskt värre.
Jag har dock fått ytterligare ett bevis på att Berlinare inte alls är hårda och elaka (som alla säger) utan
väldigt vänliga (som jag har upplevt dem från första början). På en sekund flög det dit tre tyska vuxna
människor som hjälpte mig upp, förklarade vad som hänt, undrade hur det var, stannade en liten stund
till och frågade om de verkligen inte kunde hjälpa mig med något mer och därefter följde kvinnan av de
tre med mig till busshållsplatsen där jag kunde vila ett tag, som hon så sött beskrev.
En liten berättelse om en förmiddag
Jag sov gott i natt, det gör sån himla skillnad. Gjorde värsta kroppsrenoveringen i morse: tvättade håret, rakade och smörjde in benen, filade fötterna och målade tånaglarna och testade min nya duschtvål som luktar passionsfrukt. Tycker alltid det är lustigt att alla krämer ska lukta som något som man aldrig skulle ha på kroppen, typ passonsfrukt, istället för att dofta som något lite mer naturligt, men den doftar ju gott och det är väl det som räknas med en duschkräm tror jag. Slängde in alla kläder jag har med mig till Berlin (nästan) i tvättmaskinen. Kände mig som mitt finaste jag. Gick till Leopoldplatz och det började spöregna. Kände mig inte längre särskilt fräsch, så länge höll det. Sedan hittade jag ett frukt/grönsaksstånd och köpte fyra äpplen, fyra gula plommon, ett halvt kilo vindruvor, en stor korg champinjoner, tre röda paprikor och fem stora fina tomater. Betalade 45 kronor. Då kändes mitt humör på topp igen. Tog U-bahnen hem och tänkte på hur mycket jag tycker om mitt liv i Berlin. Höll på att gå in i en man som såg hur stort jag log och både började skratta samt log vänligt. Fick mig att le ännu större. Det är verkligen så att leenden sprider sig. Får se om det kan hålla i sig även under jobbet snart...
Wannsee
Wannsee var himla fint, och lite långtråkigt. Så efter en halvtimme åkte jag och köpte gummibjörnar istället och satte mig på en parkbänk och mumsade / skrev dikter. Knäpp prioritering men himla fint.
Det var bra att se Wannsee i alla fall, det är sånt man ska se om man bor i Berlin. Skiljer en lite från alla de som bara är i Berlin en vanlig liten vecka som turist haha.
Yesterday
Igår mötte jag upp dessa trevliga brudar, Christina och Katarina. (Vet inte varför blogg.se envisas med att klippa bort Katarinas ansikte hur jag än beskär bilden så att ansiktet syns och det finns mycket marginal på sidan men men, ni får ju se henne längre ner i alla fall.)
Vi möttes i Rathaus Neukölln där jag aldrig varit, trots att jag hade kunnat bo bara ett kvarter bort om jag hade skrivit på det där kontraktet som jag är glad att jag inte skrev på. Där bor i alla fall Katarina, och där hittade vi "Erica och Hilde", världens mysigaste fik.
Inredningen var en mix av en tom arbetslokal (slitna väggar, en parkbänk inomhus, knappt belysning alls) och en gammal tants hem (tygtavlor med katter och hundar på, en uggla på ett gammalt piano, små virkade dukar på borden), servitören var trevlig och kaffet förfärligt gott (läs: amazing).
De hade även handskrivna menyer, det är respekt. Mitt under vårat besök kom det förbi en hemlös som kommer in emellanåt (skulle gissa varje dag) och spelar en låt på pianot. Dagen till ära, eftersom vi berömde hans spelande, körde han två låtar. Det var helt otroligt vackert. Så där så man blir sentimental och tänker att det är genom musiken som man kommer närmast meningen med livet. I alla fall finns alltid musiken med på något häpnadsväckande vis när jag får sådana stunder där jag tycker att allt är så klart. Detta var ett sådant ögonblick.
Här i Berlin har även det eviga regnet tagit en paus. Igår strålade solen magiskt i de gyllengula träden. På en vecka har alla träd förändrats, något som jag haft tid att märka i år till skillnad från vissa tidigare år under min tonårstid då man kom ut ur skolan en fredag eftermiddag och såg att marken var täckt av bruna löv och till sin förfäran insåg att man inte ens visste att de blivit gula, än mindre att de fallit av. Läskigt hur mycket man kan missa när man är så stressad. I år är det motsatsen, jag har så mycket tid och Berlin är vackert på hösten. Idag blir det att åka ut till Wannsee före jag börjar jobba och njuta av solen medan den är på besök. Wannsee är nog den plats som står med på flest av mina listor, både "turistsaker jag faktiskt vill göra", "parker att se" och "things to do and see in berlin". Om det var värt att stå med på alla listor får jag återkomma kring.
Pimpar mitt rum
Väggdekorationen som jag suttit på tunnelbanan och fixat. Tror att de flesta Berlinare som sett mig har undrat varför jag suttit och målat med tuschpennor på klädnypor... Blev väldigt nöjd med resultatet, känns personligt och färgglatt.
Också plockat lite höstlöv och fina stenar från Berlins gator, och plockat fram ett kort på världens finaste barn. Inte så nytt kort dock haha, JOSEFIN om du läser detta så får du i uppgift att skicka ner ett kuvert med årets "skolfoto" när/om det har kommit.
Och listorna bara växer... Jag är nördig, jag vet, men jag tycker lite om det. Jag har alltid tyckt att nördar är rätt söta. Och nu börjar jag kunna bocka av några saker i alla fall.
Idag är en sådan där dag som är en bra dag
Igår var en sådan där dag som var en dålig dag. Därför vaknade jag inte på glatt humör idag. Idag däremot har varit en sådan där dag som är en bra dag. En alldeles underbar dag faktiskt!
Började min dag med att ta lite tid på mig att hinna ikapp. Tvätta håret, äta frukost och senare även laga lunch, städa upp lite på rummet, avsluta lite påbörjat pyssel etc och känna efter lite hur det kändes igår. Sedan gav jag mig klockan 14 ut i det gråa vädret i mitt färgglada höstberlin. Hade inga planer så dagen hade kunnat blivit precis ingenting alls om inte jag sett till att göra något av den, och sedan blev det en sådan där dag då jag gjorde en massa som jag vill ha gjort i Berlin och dessutom njöt av att göra det. Himla skönt.
Började min dag här. En utställning inomhus och utomhus om andra världskriget, jag var främst på den utomhus som hade fokus på året 1933 då Tyskland gick från en demokrati till en diktatur, för att säga som de sa det. Var väldigt intressant! Fruktansvärt hemskt såklart, men det var egentligen inte något nytt fakta som jag inte hört förut, utan mer intressant sammansatt. Att så himla mycket hände på ett enda år, och att det hände så långt innan den tid då vi räknar att andra världskriget började. Hitler förlorade valet och skulle inte få makten, men på grund av små beslut som ändrade lagen och små beslut som ändrade folks vardag så vann han mer och mer makt tills han faktiskt hade makten fast han inte skulle ha den. Till exempel beslut som att andra små partier förbjöds. Hemskt och lärorikt, hur viktigt det kan vara att påverka "små" beslut som tas.
Jag slogs dock även av en väldigt positiv tanke. Jag ser Berlin som så öppet. Det finns alla slags människor och från alla möjliga ursprung och det är ingen som glor på dig på tunnelbanan för det finns så många konstiga människor att ingen blir konstig. Det är häftigt att en sådan mix finns just här där en mix av människor en gång i tiden inte var tillåtet. Det är även häftigt att Berlin känns så öppet, att man kan åka till vilken del man vill och röra sig fritt, med tanke på hur låst och kontrollerat det en gång var.
Sedan åkte jag till Hallesches Tor för att promenera. Det är en plats som ingen känner till och som inte är känt för något vad jag vet, men jag hade fått för mig att det var vackert eftersom jag åkt förbi i buss och tyckt om ån och träden som gränsade till ån. Det var inte vackert, förutom just den meter som var vid ån. Fast jag är väldigt glad att jag åkte dit för nu har jag ju koll på ett ställe till i Berlin, och jag hade ju skrivit upp på min lista att jag ville åka dit någon dag.
Och jag fick se ett litet sött monster, och många fina höstträd.
Sedan åkte jag till Cupcake Berlin som jag fått rekommenderat av min tyska vän för att slösa lite väl spenderade pengar...
... och fy fan vad gott det var! Helt sjukt! Jag brukar inte vara något störe fan av Cupcakes, men det här var helt otroligt. Jag är kär, och fick ännu ett favoritställe i Berlin. Så en fantastisk dag blev det idag, och den är ju inte slut än heller för den delen.
Vissa dagar kan man inte påverka sin egen vardag. Då får man allt givet till sig och njuter, eller får oförtjänad skit och får betala utan att veta varför. Men vissa dagar så ligger lyckan helt i ens egna händer, och idag var en sådan dag. Tack Berlin.
Åh Schloss Charlottenburgh...
Som jag blev kär i Schloss Charlottenburgh och den stora trädgården...
Med gamla, stora, mäktiga träd. Jag älskar träd! De är så respektingivande på nå vis. (Inte alls flummigt.)
Tyckte det kändes mer som en skog än som en trädgård faktiskt... Eller park kanske är rätt ord.
Satte mig på en av de många (väl utspridda) parkbänkarna och skrev. Kände mig mer inspirerade än jag
varit på länge.
Sötaste trädet haha.
Även om jag föredrar skogsdelen, så finns det även en sjödel och en lite pampigare del...
Gissar att Napoleon krävde en byggnad som denna att sova i, även om jag hellre hade sovit under alla de
vackra träden och deras lövverk. På tal om sova så kanske det börjar bli dags... Dröm sött.
En dikt om en fråga
Det finns en plats här bredvid mig på parkbänken. Vill du sätta dig där hos mig? Vi kan sitta alldeles stilla och tysta, vi behöver inte ens andas, om du är rädd. Jag kan hålla andan riktigt länge, vill du se? Jag har alltid varit bra på det. Fast en gång när jag var liten så gick det för långt. Jag fick ingen luft och så svimmade jag. Allt blev svart och jag föll, men sedan vaknade jag igen. Jag har alltid gjort det när jag har somnat, har du? Ibland tar det lite tid, men man kommer liksom tillbaka igen. Det är inte enda gången jag har gått över gränsen, för det är svårt det där med gränser tycker jag. De är så spännande att balansera på, fast man lätt kan sätta ner foten på fel sida. Jag kanske önskar att jag hållit mig undan lite mer, men vad tjänar man på att önska det? Du kan ju få stå på rätt sida, om du vill, och hålla mig i handen. Det brukar det vara lättare att hålla sig uppe, med båda fötterna på sträcket, när man har någon fast punkt att hålla i. Jag lägger gärna min hand i din, om du vill. Om du vågar. Jag lovar att koncentrera mig allt jag förmår, och att hålla din hand så fint jag kan.
