Dansar fram

Du vet den där platsen som jag tycker så illa om? Jag drömde inatt att du och jag åkte linbana över den staden och jag visade dig alla fina platser i den. Släppte allt det andra som hänt där, och pekade på hamnen och de små gatorna och de gamla husen och kyrkan med sin kyrkogård på höjden, och höjderna västerut i staden och spårvagnarna som åker österut uppför kullarna. Jag såg så stolt på det, med de ögon jag hade när jag kom dit, och lämnade allt det som hände under tiden bakom mig. Jag tror att det var något slags closer. Kanske har jag känt allt jag behöver känna nu och kan lämna den delen bakom mig. Ta med mig både det bra och det dåliga, men inte längre tyngas av det.

Regnet faller ner, men jag står kvar. Blir kall och blöt men ger inte upp. För jag har just fått syn på den. Solnedgången.

Hon frågar varför han inte ringer längre. Om han inte bryr sig mer.

Han svarar att självklart bryr han sig. Mer än någonsin.

Det är bara inte så enkelt längre. Det är inte som det brukade vara.

Hon vet inte vad hon ska svara. Självklart är det inte som det brukar, men det skulle ändå kunna vara något.

Hon saknar honom. Avståndet är så stort och hon känner sig så liten.

Han känner avståndet emellan dem, och tycker att han själv krymper ju närmare han kommer det.

Så står de där, på varsin sida av ett stort hål, och blickar ut mot den andra.

Längtar efter beröring, efter att bli omhållen, efter en vän med armen omkring en. Längtar efter tryggheten i vänskapen, innan allt annat.

Utan att veta hur man tar sig över något som detta.

En god vän att återse igen. En liten mörk jazzbar mitt i industriområdet inringat av knarkare och annat folk man inte ska stanna för att prata med. En liten pärla. Ett glas whisky. Tre fantastiska musiker. Så samspelta. De blundar och lever sig in i musiken. Man ser hur nära de står varandra när de är på scen. Att det är helt inne i sitt eget, men ändå hela tiden hör och beräknar vad de andra gör. De skrattar till när någon av de andra tar ut strängarna. Fantastisk musik. Jazzens oberäknelighet. Så kommer en gästspelare upp på scen, med en saxofon, och någonstans där så minns jag vem jag är.

Jag dansar i hallen. Kör de gamla, svenska sommarlåtarna från de senaste åren och röjer järnet. Känner rytmen av musiken, minns alla glada och halvfulla kvällar på dansgolv i Stockholm och Berlin, och känner glädjen i dansen. Dansar för dåtid och framtid, och även för nutid.

 

Jag mår så mycket bättre nu än jag gjorde för en så kort tid sedan. Jag valde att säga nej och kliva ur, och jag behövde det. Man måste säga ifrån när man inte mår bra. Det känner jag ännu mer sedan jag gjorde valet. Känner skillnaden. Hur tröttheten och ledsamheten tog över alldeles för mycket. Hur glädjen och kraften är så mycket närmare nu.

 

Denna dag är något att fira, och jag firar genom att dansa i hallen och sjunga med i de riktigt dåliga poptexterna som jag fortfarande inte glömt. Medan jag minns texterna så minns jag också gamla sommarminnen, när Sverige är som bäst, och hoppfullheten börjar ta upp utrymme inuti mig igen.

 

Jag skriver mycket just nu.

Det är väl för att jag söker.

Efter det som funnits och gått förlorat.

Efter det jag ska finna och har framför mig.

Efter en definition på var jag är någonstans.

Efter de vägar jag härnäst ska gå.

 

Samtidigt är jag lugnare än vanligt.

Jag vet ganska mycket mer än jag gjorde förrut.

Jag kan lita på att jag inte behöver veta allt än.

Jag har kommit ganska långt.

Jag kan finna ro i att inte veta vad som finns framför mig.

Jag finner orden som jag söker.

 

Orden bildar ett sammanhang och där någonstans finns jag.

Ibland känns det onödigt att skriva så mycket som bara läggs på hög.

Ibland känns det nödvändigt att få ord på en del av alla tankar.

Ibland känns det som om jag inte skulle finnas ifall inte mina ord fanns.

Det som följt mig ända sedan barnsben.

Kanske även det som är min framtid.

 

Tänk inte mer nu finaste vän. Det är dags att gå vidare. Längta inte längre efter det, för det ligger bakom dig och inte framför dig. Staden finns kvar, men du har lämnat den. Kärleken finns kvar, men den är annorlunda. Du kan drömma om det, men du kan inte uppleva det igen. Det som en gång förändrats blir aldrig det samma.

 

Jag ser bilder, men bläddrar vidare. Jag läser rubriker men kan inte förmå mig själv att stanna vid reportaget. För det är en svunnen tid, en dåtid, en tanke som inte längre kan bli handling. Det gör ont att se spåren, för jag vet hur bra det var när det var bra, men jag vet också det som jag inte gärna accepterar. Att det är slut nu.

 

Du har något du behöver gå vidare från, en tanke du behöver lämna. Jag har något jag behöver gå vidare från, en känsla jag behöver glömma. Vi båda bearbetar saker, men inte samma saker. För vi är inte längre på samma plats, vi har gått åt olika håll, och det är dags att sluta leta efter varandra.

Det gäller att välja sina tillfällen och sina strider. Det gäller att läsa mycket, och skriva en del. Att lyssna mycket, och prata en del. Att ta för sig och bre ut sig där man känner att man har kompetens och något att tillföra. Att ta till sig och suga in där man inser att man har något att lära. Det gäller att inte ge upp. Det gäller att inte bli feg. Det gäller lika mycket att inte slå ner på sig själv. Det gäller att satsa det man har, och spela korten så väl man kan. Det gäller att inte bli ledsen på sig själv för att man känner alla känslor man känner. Att inte bli arg på sig själv för att man blir rädd, utan se styrkan i att kunna vara rädd och ändå våga agera. Det gäller att ta de kamper man behöver ta. Det gäller att ge sig själv vila när man behöver det. Det gäller så mycket, för att få det här livet att gå ihop. Samtidigt kan det inte bli så fel. Det handlar egentligen bara om att lära sig att leva med sig själv, och med världen omkring sig. Man gör så gott man kan. Det blir fel och då försöker man göra det rätt igen. Man sårar och då försöker man hjälpa till för att väga upp. Man blir sårad och då försöker man söka hjälp för att må bättre igen. Det är lätt att försvinna in i sin egen oro och tänka att varje litet beslut är avgörande, men det gäller att man lyfter ut sin lilla helhet in i en större helhet, och att man ser det stora spelet som man endast är en spelpjäs i och att den lilla vardagen är en del av all världens möjligheter.

Jag är i Oslo. Det är väldigt norskt och väldigt regnigt. Det största felet med Oslo är att det inte är Berlin. I övrigt är det nog en fin stad tror jag, och det kommer nog bli bra här när saker väl har rett upp sig lite. Jag har en bra start i alla fall, ett eget rum med en egen säng. Nu är det bara jobb som behöver fixas, och ett par vänner kanske. Allt har sin tid.

Jag är helt slut. På ett väldigt bra sätt, för jag är slut efter att ha varit ute och dansat hela natten. Tro det eller ej - om du sagt det för ett halvår sedan till mig hade jag aldrig trott på dig - men jag börjar tröttna på att gå ut. JAG. Tröttna på att gå ut. Det är galet. Men så är det. En kombinaiton av att man alltid kan göra det plus att jag gjort det så galet mycket plus att jag ändå inte kan hålla mig ifrån det. Typ som den här helgen när jag bestämde mig för att det fick räcka med en utgång i fredags då jag drack väldigt god whisky och kom hem vid tre på natten. Jag tänkte att jag behöver då inte klubba också, det kan få räcka den här helgen, eftersom jag varit ute så sjukt mycket senaste månaderna. Det höll lördag coh söndag. Sedan blev det måndag och helt plötsligt var vi ett gäng på åtta fantastiska personer som dansade till grymt bra musik och det fanns god dricka och jag hade kul, och då bestämde jag mig för att missa sista tunnelbanan för att dansa hjärnet och därefter sova fyra timmar hos Magdalena innan det var dags att gå upp igen.

 

Jag klagar inte, absolut inte, för det är fantastiskt att jag haft så många roliga utekvällar, och det är ganska skönt att få göra något så mycket att man blir lite trött på det. Det finns kanske inget annat som man kan göra som jag tycker är lika roligt som att dansa, och nu har jag fått gjort det så mycket att jag själv inte längtar efter det längre. Det är ju fantastiskt.

 

I övrigt är det bara åtta dagar kvar i Berlin och det är konstigt tycker jag. Förstår det inte. Börjar bli redo på något vis, eller snarare: börjar längta lite efter att vara klar med att fixa allt inför flytt + säga hej då till alla jag tycker om. Samtidigt kan man inte bli redo. Att lämna en plats man älskar, människor som betyder otroligt mycket för en och en tid som förändrat hela ens personlighet och ens syn på sig själv och världen. Som en person sa till mig idag: "Den tid du haft i Berlin har ju varit unik för hur ditt liv sett ut.".

 

Jag har aldrig mått så bra förut som jag mått det här halvåret. Så det är inte konstigt att det gör så ont att lämna. Jag försöker tänka att det är fint att ha något att sakna. Det stämmer, men det gör lika ont i alla fall. Så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland. I lördags till exempel var jag tvungen att ta en paus, promenera en stund ensam, och sätta mig på trappan till Berliner Dom och se ut över min fina stad och bara vara ledsen.

 

Fast, med allt detta sagt, så får du som eventuell läsare inte tro att jag bara går runt och är ledsen. Oh nej! Det vore slöseri med Berlin-dagar! Nästan hela tiden gör jag något roligt och jag uppskattar verkligen det. Träffar människor jag tycker om och bryr mig om. Gör sådant som jag vill göra och ibland även sådant jag vill hinna ha gjort innan jag åker hem. Skrattar. Pratar. Promenerar. Äter våfflor och pannkakor. Dricker god alkohol. Dricker massa te och kaffe. Köper färdiglagad mat. Köper godis och chips. Diskuterar livet och den annorlunda livssyn som vi möts av när vi möter svenskar i Berlin jämfört med de flesta svenskar i Sverige. Diskuterar tyskarnas syn på saker, och andra folkslags syn. Sprallar runt. Dansar, som sagt.

 

Fick den finaste kommentaren av en vän i förrgår: "Agnes, du är jämt så pepp på livet". Det var fint sagt.

Den här månaden har jag verkligen tagit tag i detta som jag under hösten pratat om, att det vore kul att ha rest lite mer i Tyskland. Denna helg är jag i Halle hos Berse, min vän sedan fem år tillbaka från tyskautbytet i ettan. Det är den femte staden vi träffas i, ganska coolt. Jag har även insett idag att detta är det femte Bundeslandet i Tyskland som jag besöker. Så fem tycks vara dagens nummer.

 

Det är alltid så gott att träffa Berse. Vi pratar med varandra som om vi hörs varje vecka, fast så verkligen inte är fallet. Halle är en fin stad, väldigt tysk, och det är den första staden jag besöker som låg i Östtyskland (förut Berlin då, för den låg ju delvis i öst som ni säkert alla vet). Det är en fin stad med gamla hus och kyrkan mitt i staden Europas största klockspel. Härifrån kom också Martin Luther, och ännu en typ av tysk choklad.

 

Vi åt nyss våfflor med Berses kompisar och de var otroligt snälla allihopa. Ville gärna berätta om sina liv och skrattade mycket och ville höra allt om Sverige. "Finns det verkligen Samer forfarnde?" och "Är det sant att ni firar Tjugonda knut i Sverige och kastar ut julgranen då?" var två frågor jag fick, ganska intressant. De hade också himla roligt åt att höra hur man kan mena olika saker genom att betona olika ord i svenska meningar, eftersom man på tyskan pratar entonigt och inte på samma sätt betonar vissa ord för att ge vissa betydelser. Jag fick lära mig ett par nya ord och utmana mig själv i att berätta lite nya historier, och fick höra om hur det är att studera medicin i den tyska skolan. Väldigt intressant även detta!

 

I övrigt har vi tagit oss runt i den fina staden trots att det är galet kallt, och kompenserat detta med att dricka (hittills) tre koppar kaffe och två koppar te. Himla tur att det finns varma drycker, och intressanta historier.

Bil genom norra Tyskland. Tysk musik, tyskaprat, tysk landsbygd... Jag tyckte att redan detta kändes
väldigt tyskt men lite visste jag om hur mcyket äkta tyskt jag skulle hinna uppleva innan helgen var slut!

 

Det finns jättemycket som är så himla hemskt för tjejer om man jämför med hur det är för killar.

Hur uppdaterar man en blogg som man inte skrivit på sedan en och en halv månad tillbaka? Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Vill inte skriva något som sammanfattar allt som hänt under all den här tiden, så kastar mig istället rakt in i nuet.

 

De här dagarna är dubbla. Jag pendlar mellan att vara överlycklig och att vara lite nollställd. Nollställd därför att jag håller på att hitta tillbaka till vardagen efter att ha sagt hej då till min syster och till två av medlemmarna i Berlin-familjen och efter att ställa om till att vara ledig istället för att jobba nästan varje dag. Överlycklig därför att jag är i Berlin och jag älskar den här staden och eftersom jag gör så mycket som är så häftigt.

 

Jag börjar lära känna staden väldigt mycket nu. Pusselbitarna fallar på plats en efter en och jag ser mönstren de skapar ihop. Språket känns inte längre som ett hinder utan bara som en kul utmaning. Hemma har jag ju känt mig här sedan allra första början.

 

Jag har bokat biljetten tillbaka till Sverige. Det känns fel och dumt att åka härifrån. Fast samtidigt tror jag att det kommer vara dags när det är dags. Det känns också rätt och bra att komma till Oslo strax efter att jag åkt härifrån. Så det kommer bli mycket bra av allt tror jag.

 

Först ska jag vara ledig i sju veckor. "Ska DU? Det var olikt dig" sa min kära vän spontant. Hon har rätt, det är olikt mig. Och det är svårt tycker jag. Att inte känna att man är till nytta för någon. Men jag tror att det är en viktig sak att lära sig, att känna sig som en viktig person utan att man gör viktigt arbete. Att bygga upp självkänslan istället för att lita på självförtroendet och att detta införskaffar tillräckligt med positiv uppmärksamhet. Som en annan kompis sa, "Du kommer inte känna att du jobbade för lite i Berlin, för du har arbetat hela de här fyra månaderna på tre olika jobb. Däremot finns risken att du känner att du jobbat för mycket, om du jobbar hela tiden när du är här och inte hinner allt annat."

 

Jag har så många kloka vänner. Nu ska jag satsa på att göra allt annat. Men det är en utmaning. Fast i somras gjorde jag det för första gången, var ledig alltså, och då gick det ju bra. Jag kom in i rytmen efter ett tag. Så det kanske jag gör nu snart också. Hittills har jag haft så fullt upp av alla projekt att jag ännu inte varvat ner, men det är ganska skönt det med...

 

Vet inte varför jag sitter och skriver världens längsta inlägg om detta, men kände väl helt enkelt för att skriva av mig kring det. Anyway, nu är jag back on track och håller ni koll här på bloggen får ni kanske ett och annat inlägg då och då. PUSS

Nu har min dator fatt för sig att inte fungera (igen!) och det är lite drygt, för jag är ju ganska beroende av den för att halla kontakten med vänner i Sverige men även ibland för jobb här och definitivt för att googla vart jag ska och hur jag ska aka osv. Far hoppas att den kickar igang snart, annars maste jag nog skaffa en ny, men det vore inte kul för planboken.

 

I övrigt är det bra med mig! Jobbar pa en julmarknad, det är ju verkligen det man ska göra i Berlin. Folk började liksom prata om julmarknaderna här i augusti! Det är en upplevelse pa alla sätt, far se hur mycket mer jobb det blir där. Jobbar även pa Schweden Markt vilket jag trivs himla bra med, pratar tyska hela tiden da och trivs med att jobba i butik. VI har flyttat ner vart stand pa nedervaningen sa det passerar mkt mer kunder och vi har ett dubbelt sa stort bord sa säljer mktmer. Just nu är det väldigt mkt jobb, framförallt sex dagar fran imorgon, sedan far jag nog skära ner lite pa jobbet tror jag. Det känns ifall bra att ha det sa en period!

 

Eftersom julmarknadsjobbet är utomhus coh det är riktigt kallt nu har jag dragit pa mig en rejäl förkylning. Jag som innan hallt mig helt frisk, troligen tack vare att dagisbacillerna förra aret gjort mig lite mer imun. Men nu gick det inte mer, när man star ute manga timmar i rad i kylan. Fick dock svensk glögg igar pa jobbet, spetsad med vodka, smakade bade gott och väligenkänt och lite busigt att dricka pa jobbet.

 

Onsdagsbruncherna flyter pa och idag testade vi ett ställe som drivs av den tyska motsvarigheten till "Laila bakar". Det smakade gott! Jag at en riktigt konstig bakelse som skulle vara kanelbulle men jag valde den för att den verkligen inte sag ut som en kanelbulle. Den var stor och mjuk, och hade visserligen kanel i sig, men var inte lik var svenska bulle pa nagot vis. Himla god dock!

 

Det diskuteras att införa minimilöner i Tyskland och det vore ju himla bra i längden. Lite tufft just när det införs kanske för det kommer ju försvinna lite jobb troligen, men väldigt bra ända. Nu jobbar folk för gräsliga löner. Manga jobbar för 6 euro (54 kronor) i timmen före skatt. Det blir ignet kvar da. En riktigt bra lön idag ligger runt 8 euro (72 kronor i timmen) före skatt. Det finns även folk som jobbar för 3 euro i timmen (27 kronor) fast de jobben har man ju inte rad att jobba kvar pa i längden, men de finns ända. Sjukt! Dessutom drar ju skatten en hel del, en vän som jobbar pa café hade skattat över 20 % av sin lön och det gör ju skillnad saklart. Minimilönen som socialdemokraterna föreslagit är 8,5 euro, den kanske blir lite lägre efter kompromiss men det är ända bra. Att införa minimilön är deras krav för att bilda koallitionsregering.

 

Jag börjar fundera lite smatt över julklappar som gar bra att skicka pa posten, saker att göra när jag far besök, museum att ga pa (det vill jag unna mig ännu mer än jag gör nu, fast jag redan gör det lite), skillnader i hur man lever nu fran hur jag levt innan och kanske lever efter.

 

Här stressar jag mycket mindre, men blir ocksa mer stressad över sma saker eftersom jag är van vid ett lugnt tempo. Sover mer. Äter sämre. Har mindre pengar, men allt är ocksa billigare. Ser nya omraden coh platser hela tiden, gör sa galet mkt! Lite pa grund av att det är Berlin och lite pa grund av att jag är jag. Lär känna nytt folk. Säger hej da till folk man lärt känna som aker. Letar efter saker konstant, typ bibliotek och butiker osv. Tränar tyska sa in i norden, har blivit riktigt bekväm med det nu. Äter nutella som aldrig förr. Promenerar hela tiden. Skriver mer listor än innan, det trodde ni inte att det gick va? Fotar igen nu när min kamera är hel, struntar i kvalitén pa bilderna och fotar för att ha minnen istället. Peppar inför jul mer än vanligt.
 Njuter verkligen av de sma vardagliga sakerna. Det var lite om mig just nu, tchüss!

Det har också varit onsdagsbrunch igen, ett projekt som jag och Andrea har dragit igång och som blivit så mycket större än vi tänkte från början. Himla fint! Så nu har vi haft det fem gånger och fler gånger ska det bli. Har kommit omkring 8-14 personer per gång och flera vi inte känt sedan innan, kul kul.

 

Först fick min kamera för sig att inte fungera så därför kom det inga fler bilder. Nu har den fått för sig att fungera igen så nu kommer det bilder! Så lycklig över detta faktum!

 

"Though the truth may vary, this ship will carry our bodies safe to shore."

 

(Of Monsters and Men, Litlle Talks.)