Öser järnet på hallgolvet
Jag dansar i hallen. Kör de gamla, svenska sommarlåtarna från de senaste åren och röjer järnet. Känner rytmen av musiken, minns alla glada och halvfulla kvällar på dansgolv i Stockholm och Berlin, och känner glädjen i dansen. Dansar för dåtid och framtid, och även för nutid.
Jag mår så mycket bättre nu än jag gjorde för en så kort tid sedan. Jag valde att säga nej och kliva ur, och jag behövde det. Man måste säga ifrån när man inte mår bra. Det känner jag ännu mer sedan jag gjorde valet. Känner skillnaden. Hur tröttheten och ledsamheten tog över alldeles för mycket. Hur glädjen och kraften är så mycket närmare nu.
Denna dag är något att fira, och jag firar genom att dansa i hallen och sjunga med i de riktigt dåliga poptexterna som jag fortfarande inte glömt. Medan jag minns texterna så minns jag också gamla sommarminnen, när Sverige är som bäst, och hoppfullheten börjar ta upp utrymme inuti mig igen.
