Dansar fram

Himlen spricker i orange, rosa, lila och guld. Glittrande och färgsprakande avbryter den tystnaden som legat i det gråa regnet.

Den ser så stark ut, trots sitt lugn. Så iögonfallande, trots sin naturlighet. Så gripande, trots att den egentligen inte säger något.

Den är vemodig, och det är jag med. Någonting bråkar därunder, men täcks av den vackra ytan.

Solen går ner över staden, och kvar står jag på gatan och ser på. Låter mina kläder bli blöta och matvarorna varma. För jag behöver det här.

Det är någonting med den känslan som jag behöver stanna kvar i. Någonting i besvikelsen därinuti.

Jag andas sakta, och låter allting vara. Tänker inte, känner inte, bara ser på när dagen går mot natt. Låter tiden ha sin gång och livet ta sin plats.

Låter allting bli vad det är på väg att bli. Accepterar, följer med.

Erkänner sorgen, och står still trots att det gör ont.

Sakta löses jag upp och beblandas i regnet. Problemen är inte lika fyrkantiga, utan mer flytande. Hoppet är inte lika särskilt, utan mer utspätt. Jaget är inte lika unikt. Känslan ingår i en större otrygghet, men med mindre ensamhet.