Dansar fram

Hon frågar varför han inte ringer längre. Om han inte bryr sig mer.

Han svarar att självklart bryr han sig. Mer än någonsin.

Det är bara inte så enkelt längre. Det är inte som det brukade vara.

Hon vet inte vad hon ska svara. Självklart är det inte som det brukar, men det skulle ändå kunna vara något.

Hon saknar honom. Avståndet är så stort och hon känner sig så liten.

Han känner avståndet emellan dem, och tycker att han själv krymper ju närmare han kommer det.

Så står de där, på varsin sida av ett stort hål, och blickar ut mot den andra.

Längtar efter beröring, efter att bli omhållen, efter en vän med armen omkring en. Längtar efter tryggheten i vänskapen, innan allt annat.

Utan att veta hur man tar sig över något som detta.