Dansar fram

 

Har fått mina ben (och ena armen) sönderslagna IGEN. 2013 - året då Agnes ben fick alla ärr som sedan

aldrig försvann. Inte nog med att jag redan lyckats med att springa in i en sten i somras (en sten under

vatten, vi nattbadade) och därmed fått ett stort ärr som inte gått bort än och dessutom ett par veckor

senare fick världens största blåmärke på smalbenet efter att ha klämt samma ben i en toadörr (på en

sådan där miniliten toa på en buss som redan från början är omöjliga att stänga och nu dessutom hade svängdörr). Nej, det räckte minsann inte, jag var tvungen att ta mitt egna rekord genom att falla handlös till marken igår och sedan se ut så här.

 

Så vad hände?? Jo, jag fick det förklarat för mig på tyska av en äldre man, för själv hade jag inte hunnit

fatta någonting. Jag lyckades med att kliva rakt in i ett sådant där snöre som är gjort i plast och ser ut

som en cirkel och sitter runt kartonger/paket som kommer med posten. Någon hade slängt den på marken

och jag klev på något vis rakt in med båda fötterna och föll i marken samtidigt som jag väldigt högt skrek "HELVETE! AAAAAH". Dramatiskt värre.

 

Jag har dock fått ytterligare ett bevis på att Berlinare inte alls är hårda och elaka (som alla säger) utan

väldigt vänliga (som jag har upplevt dem från första början). På en sekund flög det dit tre tyska vuxna

människor som hjälpte mig upp, förklarade vad som hänt, undrade hur det var, stannade en liten stund

till och frågade om de verkligen inte kunde hjälpa mig med något mer och därefter följde kvinnan av de

tre med mig till busshållsplatsen där jag kunde vila ett tag, som hon så sött beskrev.