En dikt om en fråga
Det finns en plats här bredvid mig på parkbänken. Vill du sätta dig där hos mig? Vi kan sitta alldeles stilla och tysta, vi behöver inte ens andas, om du är rädd. Jag kan hålla andan riktigt länge, vill du se? Jag har alltid varit bra på det. Fast en gång när jag var liten så gick det för långt. Jag fick ingen luft och så svimmade jag. Allt blev svart och jag föll, men sedan vaknade jag igen. Jag har alltid gjort det när jag har somnat, har du? Ibland tar det lite tid, men man kommer liksom tillbaka igen. Det är inte enda gången jag har gått över gränsen, för det är svårt det där med gränser tycker jag. De är så spännande att balansera på, fast man lätt kan sätta ner foten på fel sida. Jag kanske önskar att jag hållit mig undan lite mer, men vad tjänar man på att önska det? Du kan ju få stå på rätt sida, om du vill, och hålla mig i handen. Det brukar det vara lättare att hålla sig uppe, med båda fötterna på sträcket, när man har någon fast punkt att hålla i. Jag lägger gärna min hand i din, om du vill. Om du vågar. Jag lovar att koncentrera mig allt jag förmår, och att hålla din hand så fint jag kan.
