Dansar fram

Hejsan alla bloggläsare!

Jag vet att jag har varit väldigt dålig på att blogga denna vecka, men det kommer att bli mer nu - det lovar jag.

Idag är det näst sista dagen innan December månad börjar. Det betyder - julens månad och gör mig mycket lycklig, för då börjar adventskalendern!

Julklappar börjar handlas, skolan avrundas, adventsljusstakar tänds och alla blir lite snällare. Otroligt mysig tradition som har en förmåga att göra den suraste gumman gullig i ett apr dagar! Pepp på jul!

Idag var jag och mamma på plantagen och köpte en utegran till balkongen samt kollade på julsaker - förvånande hur mycket julsaker de har där. Det var andra året i rad i år så det blir kanske av nästa också får man hoppas.

Vi brukar ju hugga gran varje år, men vi får se om vi köper istället i år. Lättare, även om det är tråkigare.

Nu ska jag cykla ner på stan i ett par timmar och titta runt lite, ska bli himla skönt och sedan är det dags för pysselkväll/pysselnatt!

Och nu, innan jag sätter mig på cykeln, kommer andledningen till att jag från början skrev detta inlägg. Jag vet att jag aldrig nämner namn i den här bloggen och så där, men det här måste jag få säga:

Den här sången är till dig Hanna! För allt avd du betyder för mig...

http://www.youtube.com/watch?v=VJU1bbBC3g8

Kram och ha en mysig advent!

Jag bråkar inte längre. Jag försöker bara hitta min egen väg - så nära eran som möjligt.

Idag har jag fått många lyckoönskningar ifrån mäniskor på min praoplats. Jättefina människor med stora hjärtan som verkligen anstränger sig för att göra vardagen lite bättre. "Jag hoppas att du får ett lyckligt liv" sa en person, en anna sa "i världen finns många olika slags människor, men du bor i människors hjärtan." . Jag tycker att man borde säga sådana komplimanger oftare, för man blir så glad av dem, så jag ville bara säga en liten och enkel hälsning: "ha en god morgon, en god dag och en god kväll".

Idag fick jag gå upp riktigt tidigt, klockan sex på morgonen, för att hinna till min praktikplats i tid. Det var trevligt värre faktiskt, jag älskar att praoa och har inga problem med att gå upp tidigt när jag ska någonstans som jag tycker om. jag blev riktigt pepp där jag gick och gjorde mig i ordning och började sjunga på alla möjliga fina låtar.

För ett år sedan var jag tvungen att spela in mig själv då jag kort förklarade vem jag var och hur jag levde, och det avr en amrdröm! Bara jag, i bild, i två inuter. Jag såg hemsk ut och rösten blev tillgjord och jag försökte le vilkekt bara fick mig att se ansträng ut och bla bla bla, i alla fall, i slutändan vart det en mycket dålig film som spelades upp i min och tolv hundra andras närvaro. Hemskt!

Så min slutsats idag är, om du måste spela in dig själv på film, gör det sex på morgonen när du är glad! Nu måste jag springa o äta, fortfarande på praon (fast har rast). Skriver senare igen!

Finn ro
slappna av
lär dig ta det lugnt
släpp spänningen.

Jag behöver få andas
behöver få rum
jag behöver få vila
jag behöver få släppa nu.

Inte för betygen,
inte heller för alla krav,
inte för de stora valen och 
inte för stressen.

Jag vet att han tror att han känner mig,
han tror att han gör det lättare 
om han säger åt mig att sluta plugga
men oj, han vet inte.

Det är inte där mitt problem ligger,
det är inte där trycket startar
det är inte det jag kvävs av
han hjälper mig inte att andas.

Vad jag behöver
är att släppa spänningen
att slippa orden jag hör andra säga varandra
att slippa blickarna.

Stämningen som finns i rummen jag går igenom
fastnar på mig
söker sig in i mig
forsar i mitt blod, fastnar i mina muskler.

Jag får svårt att gå,
får ont i magen,
huvudet blir för fullt
och det känns som om jag inte får luft.

Det är inte på grund av prov,
utan på grund avmänniskors beteende.
Jag behöver få komma till en plats där ondheten
inte svävar runt i luften.

Jag behöver försöka slappna av,
släppa spänningen jag känner när jag närmar mig dem.
Försöka bli av med svaren jag tänker ut på vad de kan säga,
släppa deras system.

Det är som om jag går på helspänn när jag är här,
som om jag alltid är beredd på det värsta,
min kropp orkar inte spänna sig längre,
snart spricker hållningen och jag faller.

Så fort jag går ut ur deras hus,
är det som om allt släpper,
jag blir fri och glad och dansar och hopppar fram i alla mina städer
tills jag åter närmar mig och det är som om jag sjunker ihop.

Såklart syns det inte på mig,
såklart ser jag avslappnad, glad och frimodig ut,
men jag har ju alltid de rappa svaren när de säger något,
för att jag går på helspänn.

Att alltid kunna svara,
är att låsa sig i att de kommer att ifrågasätta.
att en gång inte kunna svara rappt i mitt läge,
är att dö.

Jag har inget val
förutom att vara beredd?
bara inte så länge till
jag har ont nog...

Jag vill kunna gå rum efter rum
utan att höra deras ord
då skulle jag aldrig behöva kunna svara
för orden fanns inte.

Jag ska föröska
att inte låtsa om
kanske kan jag då slippa
magontet inuti mig.

Jag ska försöka
att gå ut härifrån redan innan jag gått ut,
men jag har försökt så länge nu
kommer jag någonsin att lyckas?

Tankarna når inte ut
känslorna låses inne
och allt han ger mig till tröst
är en man som säger åt mig att sluta plugga.

Vad vet han?
och varför tror han att han känner mig?
Den obekymrade, frimodiga flickan som pluggar för mycket,
är det hon han tror att jag är?

Han tror att det är hemma jag måste slappna av,
så lite vet han,
kanske skulle han förstå
om jag berättade?

Men jag orkar inte,
prata kan jag men jag vill inte höra fler lösningar
alla tips jag fått ligger bredvid mig
oanvända, uppanvänad, lagrade.

Vad jag behöpver
är att andas
människor som dansar
fram.

Tills dess,
ska jag låtsas som om jag inte hör,
kanske kan det funka?
kanske slipper jag då?

Jag hoppas.
allt ont känns så onaturligt
när jag vet hur lätt allt är när jag inte är här.
All ledsamhet är jobbig för den som ser sig själv som en glad tjej.

Jag vet att jag sagt det många gånger,
men jag säger det igen,
för jag måste föröska övertyga mig själv,
det blir bättre om jag bara går förbi.

Så en sista gång:

Släpp deras ord
och gå förbi
släpp deras tips
och gå din egen väg.

Andas,
ta det lugnt,
svara inte rappt,
dö inte,
bara låtsas att du inte hörde frågan.

Det enda jobbiga med det,
är att det man itne låtsas höra
fastnar mer än det man svarat rappt på,
för att m,an var oberedd.

Snart är du fri,
om du bara klarar denna stund
så är du fri.
Gå förbi.

Det är det enda som jag verkligen tror på.

Snart är du fri,
om du bara klarar denna stund
så är du fri.
Gå förbi.

Jag ser runt omkring mig, på de människor som jag valt att fånga in och behålla nära mitt hjärta. Jag ser på vad de betyder för mig och söker efter den röda tråden. Men det är ett onödigt sökande, jag vet redan svaret. Jag har förstått för länge sedan, nu vill jag bara vara säker på att min slutsats verkligen är rätt.

Den som blivit sårad söker efter vänner som inte kommer att såra. Den som hittat en riktig vän söker sig till liknande vänner i framtiden. Alla de som jag håller kära är oskyldiga som barn. Det är det som är den röda tråden.

Jag tror att det är för att jag sett så många tonåringar vara fula mot varandra. Jag har mött alla taktiker som går att använda för att sabotera för andra, jag har själv använt dem ibland. Jag har alltid försökt hålla mig undan från taktikerna, men samtidigt har jag ständigt lärt av dem. Jag har låtit bli att använda dem 99 av 100 gånger, men jag har fått tusentals chanser. Jag har också sårat, och jag vet hur man sårar på det fulaste sätt. Jag har också varit dum, på de allra värsta sätten. Kanske till och med på det allra värsta sättet, så att man aldrig glömmer.

Men jag är klar med det sedan ett par år och jag svär att aldrig mer ska jag möta krig som jag gjorde då. Oavsett hur mågan gånger som jag direkt visar vit flagga eller inte låtsas om, så ska jag aldrig mer tillåta folk att kriga mot mig som jag lät dem då.

Jag kan alla taktiker, men jag vill inte kunna dem. Jag hatar dem. Allt de har fört med sig är sårade miner och alltför mycket förståelse - och det visste jag från början.

Därför söker jag mig till de människor som inte spelar spel med andra människor, de som inte vill såra och de som inte är taskiga. Jag söker mig till dem som, liksom jag, för länge sedan insåg att det inte är kul att såra andra. Jag söker mig till dem som hittar bekräftelse i kärlek istället för i hat. Jag söker mig till alla er som vågar vara barn, som vill tänka vuxet, till alla er som faktiskt bryr sig om era medmänniskor.

Jag söker mig till alla er som är mest oskyldiga och fredliga. Och jag tackar Gud för att jag hittar er.

Hans ögon, så oskuldsfulla,
hans hållning, så oskyldig,
sättet han rör sig på,
hela hans omtänksamhet.

Det fanns en frid över honom,
en känsla som omfamnade alla de han mötte,
det fanns ett trygghet i hans sinne
som spred sig vidare ut i världen.

Om jag ändå älskade honom på ett annat sätt,
tänker jag skämtsamt då och då,
om jag ändå hade älskat honom som en älskare,
för han är ju ändå den vackraste pojken i världen.

Denna pojken är värd allt guld i världen,
han är god mot alla han möter,
han tar hand och pysslar om människor,
skapar hem även i krigsländer.

Jag håller honom kärt,
hårt intill mitt hjärta,
den som är som denna pojken,
kan inget ont göra.

Tack för att du finns,
och för att du är så där oskyldigt snäll,
tack för att du sprider hopp,
för det älskar jag dig.

Det här kommer nog att bli ännu ett inlägg som inte är särskilt bra eller lär er något nytt eller rädda världen, men det blir en liten uppdatering om vad som händer mig just nu.

Idag kom jag till Stockholm och mötte mig älskade vän. Vi ska dela en helg här med shopping, god mat, vänner, mys och uppdatering. På stationen fick vi sällskap av en mycket färgglad väninna till oss båda, fin flicka det där. Lärde mig bl.a. att om du får välja för läraren om du vill ha 10 eller 12 som storlek i Word bör du alltid välja 10, för det är jättejobbigt att läsa och det är kul att retas med lärarna, fick jag höra! En skön inställning tycker jag, kanske inte min men jag ska minnas det till dagen jag behöver det.

Åt en mycket god brownie på Seven Eleven, helt klart en av tidernas godaste kaka! Fast väldigt mäktig, orkade mindre middag än vanligt... middag lagade för övrigt min syster, quornfileer med potatisgratäng och lemon-läsk - gött!

Och så såg jag på Sex and the city - filmen, vilken jag inte sett trots att jag sett serien två gånger om.  It was fantastical, fabulous and glamorous! Great!

Imorgon bilr det secondhand-shopping och sedan ahr vi inte bestämt vad som händer på kvällen. En hel helg i älskade Stockholm!

Jonas Gardell har skrivit "Ett ufo gör entré", en hemsk men bra bok. Läs den ni som orkar, jag har kommit igenom lite mer än halva.

Svensson, Svensson på tv just nu, vad kan man säga om det? "A good an oldy for a good an oldy" som de säger i Love Actually, världens tidlöst bästa film!  Fast sex and the city var också en hård konkurrent. och så ännu ett ictat, från Notting Hill , "Til Jane who always loved this garden and for Joseph who always sat beside her. " Se filmen så förstår ni!

Det är lov också ja, och på måndag studiedag, så plenty of time!

Vad kan jag säga? Det blir inte så mycket men livet är lika gott som den fenomenala brownien. Jag mår bäst, tack vare min kärastte vän, min syster och min systers kära vän. God natt, ha ett bra liv!

Och nu till ett roligare ämne, i alla fall ett mindre skolcentrerat. En liten dikt till dig.

Solen skiner över löven

Utanför mig

Regnet lättar

Och stiger långt över mig

Världens  känslor inuti mig

Finns nu även runt omkring mig

Det är en vacker dag.

Det som verkligen är

Består

Det du efterlängtar

Är värt att vänta på

Och våga tro

Ett klyschigt motto

Som lättare upp

För att det är sanningsord

Livet finns

Och kärleken med

Micke o Molle består

Och Alfred börjar äta igen

Alla rädslor vi mött sedan dess vi var barn

Kommer så småningom att övervinnas

Vänner och kärlek växer till inuti oss

Växer ihop med oss

Var inte rädd

Du växer med kärlek

Och kärleken växer i dig

Med dig

Upp mot något högre

Fram mot en framtid

När den starkaste blir sjuk, vem har man då att lita på? När den som skulle orkat mest och som vetat alla svaren inte längre orkar svara, vem har vi då att fråga? Vad kan vi göra när den som skulle burit oss plötsligt faller ihop?

Jag slår i luften och sparkar så hårt jag kan mot ingen alls.

Om det ändå funnits någon man kunde slå ner. Om det ändå funnits någon som man kunde skylla på. Om det ändå vore hans fel att hela världen lagt för många tyngder på honom. Om jag bara ändå inte varit så ensam i min sorg.

När den starkaste blir sjuk, vad har då vi svaga för hopp? Och kan vi någonsin erkänna att det nog var vårat fel, att det var vi som la för många bördor på den vi älskar mest.

Plugg, plugg, plugg och åter plugg. Idag, imorgon och på tisdag är det bara plugg och plugg igen som händer! Tråkigt värre faktiskt... jag är rätt pepp i övrigt, men antar att jag kommer att bli lite depp när jag sätter mig med alla böckerna. Enorm so-inlämning till imorgon till exempel, det ända vi har haft hittills på terminen som är på  och VG och MVG-nivå, vilket gör att man såklart vill få det man satsar på. Jobbigt, jobbigt. Ska försöka kompensera detta med sjukt god kladdkaka och sprutgrädde :) Hehe...

Återigen har jag varit på ett sådant där fantastiskt samtal med en vän på ett café. Det är otroligt att det kan gå så lång tid mellan varje tid vi ses, trots att hon ger mig så mycket... det är kanske den enda gången när jag frågar mig hur tiden flyger förbi, den då jag inser hur kul jag har med olika människor som jag tyvärr inte möter så ofta.

Det är så skönt att möta sådana människor som kan prata om allt, som inte bryr sig om vad man "får och inte får" prata om enligt oskrivna lagar. Hon kanske tycker olika, men hon tycker att man ska få tycka olika. Hon kanske inte alltid tänker likadant, men hon låter mig tänka som jag gör. Med henne kan jag säga nästan vad som helst, trots att vi inte känt varandra så särskilt länge, för hon skulle aldrig vända det jag sagt emot mig. Det är tydligt vad som är hon och vad som är jag, och det får vara som det är. Utan fördömningar.

Plus att jag är så trött på alla samtal som bara är likadana hela tiden. Jag är trött på alla de stunder jag och en del av mina vänner spenderar på att säga, "Vilken är nästa lektion?" och sedan när vi fått svaret sucka. Det är så skönt med någon som byter samtalsämnen och som pratar om vad som känns och är just nu.

Det är bra att få slippa alla regler om vad man får och inte får prata om. Med henne kan man prata om allt, för hon är inte rädd för att svara. Spela roll vad de runt omkring tycker.

Mysigt fika, det gör vi om snart igen :)

En man sa en gång till mig,

Att man kunde se alla mina känslor i min blick.

Han sa en gång till mig,

Att hela havet speglades där.

Vad jag ser i världen,

Ser jag med mina ögon.

Den jag ser i dig,

Ser jag med mina ögon.

En flicka sa till mig i somras

Att det var så bra och så dåligt att prata med mig

För den sorg hon kände

Såg hon återspeglas i mina ögon.

Den sorg jag känner

Vet jag syns i mina ögon.

När jag känner med dig

Vet jag att du kan se det på mig.

Är det en förbannelse detta?

Eller är det en gåva?

Att man så lätt kan se mina känslor,

När man ser på mig?

Jag är bäst på att ljuga,

Jag har aldrig blivit avslöjad.

Därför är jag mest rädd för lögnen,

Inte för att höra den utan för att använda den.

Vad du ser i mina ögon,

Är min sanning just då.

Om jag vill kan jag dölja allt så lätt,

Men jag är en del av världen och därför vill jag att världen ska förstå.

Man inser inte alltid hur fort man tar sig fram, förrän man plötsligt saktar ner.

Jag går i nian. I nian bestämmer du själv hur mycket du ska plugga, men du har oändligt med plugg att göra och du har många som du kan göra besvikna om du inte bestämmer dig för att plugga mycket.

Jag pluggar. Men jag pluggar inte för mycket. Jag vet mina gränser, jag vet när jag inte orkar mer och jag vet när ingen annans besvikelse vore större än min. För Ibland är lärarens besvikelse så liten i jämförelse med den man kan känna för sig själv när man vet att man har pluggat hur mycket som helst för att kunna höja eller hålla betyg. Ibland känner man ingen besvikelse på sig själv, trots att lärarna gör det, för man vet att man satte gränsen där man själv behövde sätta den.

För att orka med vardagen har du rätt att göra mycket fel. Ifall det krävs för att du ska känna livsglädje tycker jag att du har rätt att göra hur många lärare som helst besvikna. Du vet var du måste dra gränsen.

Men det är också så att ofta märker man inte att man har sprungit fram på löpbanan, förrän man plötsligt stannar upp. Då inser man hur långt man kommit, men också hur trött man är. Det är inte alltid värt tröttheten.

Många människor i min närhet har ett behov av att tala om för mig att jag kör för fort och lyckas med för mycket, det är inte samma sak som att låta alla sätta sina egna gränser. Lika lite som jag vill höra att jag kör för sakta vill jag höra att jag kör för fort. Jag håller den hastighet som känns bra för mig just nu.

Det får du också göra. Bara du kommer ihåg att inte tycka att du kör lagom takt utan att egentligen noggrant tänka efter. Är du medveten om att du måste stanna upp då och då för att känna efter hur trött du är, så hoppas jag att de låter dig springa hur fort eller sakta du vill.

Du må göra andra besvikna, åt ena eller andra hållet., men om du håller din egen takt kommer du i alla fall inte att göra dig själv besviken , och det min vän, är det allra viktigaste.

Stanna upp ibland, men glöm aldrig att springa fri...

Så fort gick det innan jag fick något att säga som jag själv hävdar är ganska viktigt. För det förvånar mig hur säker jag är.

Jag vet inte om jag tror på själsfränder, på ödet eller på att vara menade för varandra. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tror när det gäller vänner - hur vi möter dem och hur vi bara kan veta att vissa av dem aldrig kommer att försvinna.

Men jag vet en sak helt säker. Oavsett tid, palts och utrymme, oavsett ork, hopplöshet och energifull uppbokad tid, vet jag, utan det minsta tvekan eller tvivel, att vi alltid kommer att vara vänner. Att vi alltid kommer att höras av.

Det är ofattbart hur mycket man kan tro och veta något sådant. Jag vet nästan inget lika mycket som jag vet att vi kommer att hålla. Tröstande. Lyckligt. Tack för dig.

Hallåhallå igen!

Frenetiskt bloggande dessa dagar, jag vet, jag vet. Och så har jag kanske inte så mycket livsavgörande att berätta heller. Men det är ju himla skönt med bloggar tycker jag, att man faktiskt inte behöver läsa om man vill., och det är så skönt, så skönt att få sitta och skriva lite granna.

I bakgrunden pågår samtal och slammer från köket. Det är ganska mysigt. Jag gillar människor.

Nu tror jag att jag ska sluta mig till dem en liten stund och prata.

Som sagt, när jag har mer att säga, återkommer jag. Allt gott till dess.

Solsken och snöfall, det var visst häromdagen som det hände. Höst lämnade och vintern steg fram. Förra numret var över, nu är en ny man på scen. "Mr Winter, dance for us!"

Och du då? Det har visst gått ännu längre nu sedan vi sågs sist, förvånande - eller hur? - att tiden går när det känns som om den står stilla. Men jag har lämnat nu. Gått vidare från dig. Jag har bara inte gått in hos någon annan än.

Min höst är förbi. Jag är bara inte riktigt redo för vintern.