Springa fri
Man inser inte alltid hur fort man tar sig fram, förrän man plötsligt saktar ner.
Jag går i nian. I nian bestämmer du själv hur mycket du ska plugga, men du har oändligt med plugg att göra och du har många som du kan göra besvikna om du inte bestämmer dig för att plugga mycket.
Jag pluggar. Men jag pluggar inte för mycket. Jag vet mina gränser, jag vet när jag inte orkar mer och jag vet när ingen annans besvikelse vore större än min. För Ibland är lärarens besvikelse så liten i jämförelse med den man kan känna för sig själv när man vet att man har pluggat hur mycket som helst för att kunna höja eller hålla betyg. Ibland känner man ingen besvikelse på sig själv, trots att lärarna gör det, för man vet att man satte gränsen där man själv behövde sätta den.
För att orka med vardagen har du rätt att göra mycket fel. Ifall det krävs för att du ska känna livsglädje tycker jag att du har rätt att göra hur många lärare som helst besvikna. Du vet var du måste dra gränsen.
Men det är också så att ofta märker man inte att man har sprungit fram på löpbanan, förrän man plötsligt stannar upp. Då inser man hur långt man kommit, men också hur trött man är. Det är inte alltid värt tröttheten.
Många människor i min närhet har ett behov av att tala om för mig att jag kör för fort och lyckas med för mycket, det är inte samma sak som att låta alla sätta sina egna gränser. Lika lite som jag vill höra att jag kör för sakta vill jag höra att jag kör för fort. Jag håller den hastighet som känns bra för mig just nu.
Det får du också göra. Bara du kommer ihåg att inte tycka att du kör lagom takt utan att egentligen noggrant tänka efter. Är du medveten om att du måste stanna upp då och då för att känna efter hur trött du är, så hoppas jag att de låter dig springa hur fort eller sakta du vill.
Du må göra andra besvikna, åt ena eller andra hållet., men om du håller din egen takt kommer du i alla fall inte att göra dig själv besviken , och det min vän, är det allra viktigaste.
Stanna upp ibland, men glöm aldrig att springa fri...
