Tåg ner genom Sverige
Igår åkte jag med tåg ner genom Sverige. Hamnade bland annat i Katrineholm där jag bytte tåg, en mycket vacker stad utifrån vad jag såg.
Nu är jag framme, hemma hos en god vän. Det är vackert här, lite som i en sagobok faktiskt. Ängar, skog, hästar, katter och får. Stort hus, typiskt kök att sitta och dricka te i och höst utomhus. Man känner sig liksom redan hemma så fort man har kommit hit.
Så idag har jag ökat mina livserfarenheter och klappat får samt världens gulligaste katt. Jag älskar katter på sätt och vis, fast jag är liksom rädd för dem på samma gång, vilket gjorde det himla mysigt att möta en vuxen och jättegullig katt.
Tiden går fort. Egentligen inte, egentligen går tiden ganska långsamt och livet varar länge, men på andra sätt går den så fort. Det är svårt att sätta fingret på, men det är något med det där att kolla ut genm fönstret och se löven svaja i luften. Något inuti mig som säger att hösten inte varar så länge. Man får ta till vara.
Och ta sig tid att vara ledsen. Nu när man har tiden, så varför inte slappna av och vara ledsen om det är det man behöver? Det är bra för själen tror jag.
Jag ser ut genom fönstret och ser en annan miljö än den jag brukar möta, ett landskap så olikt mitt eget. Det är vackert.
Tankarna här blandas med tankarna från utanför. Vad jag gör sen och vart jag vill komma. Vart jag hamnar till slut.
Jag älskar tåg. Det finns en sådan vacker stämning. Där kan man vara ensammast bland massor av människor, eller vara mest tillsammans på någon även om man reser själv. För man är på väg dit man vill eller ska.
Ofta åker jag inte hem igen. Jag åker bara ett steg vidare. Huset där jag bor blir sällan ett steg tillbaka, det blir ett steg på väg mot nästa mål. Katrineholm, Västerås, Gävle, Stockholm, Växjö - jag känner mig hemma på stationerna. Jag trivs med att äta soppa och kolla på alla människorna, drika lite läsk och fundera över livet, kolla ut genom tågfönstret och se träden susa förbi medan tiden står helt still. Ingen kräver att man ska hinna något samtidigt som man åker tåg, det är därför man hinner så himla mycket. Allt det man velat men inte haft tid för, och framförallt, att låta tankarna sväva fram och tillbaka och tänka på allt som man trängt undan eller inte riktigt orkat med.
För första gången på länge tänkte jag på honom. För första gången på länge tänkte jag på mitt stora val. För första gången på länge tänkte jag inte alls för en stund.
Ledsamhet, glädje, stolthet och oro - träden paserar förbi utanför tågfönstret men tiden står still.
Nu är jag framme, hemma hos en god vän. Det är vackert här, lite som i en sagobok faktiskt. Ängar, skog, hästar, katter och får. Stort hus, typiskt kök att sitta och dricka te i och höst utomhus. Man känner sig liksom redan hemma så fort man har kommit hit.
Så idag har jag ökat mina livserfarenheter och klappat får samt världens gulligaste katt. Jag älskar katter på sätt och vis, fast jag är liksom rädd för dem på samma gång, vilket gjorde det himla mysigt att möta en vuxen och jättegullig katt.
Tiden går fort. Egentligen inte, egentligen går tiden ganska långsamt och livet varar länge, men på andra sätt går den så fort. Det är svårt att sätta fingret på, men det är något med det där att kolla ut genm fönstret och se löven svaja i luften. Något inuti mig som säger att hösten inte varar så länge. Man får ta till vara.
Och ta sig tid att vara ledsen. Nu när man har tiden, så varför inte slappna av och vara ledsen om det är det man behöver? Det är bra för själen tror jag.
Jag ser ut genom fönstret och ser en annan miljö än den jag brukar möta, ett landskap så olikt mitt eget. Det är vackert.
Tankarna här blandas med tankarna från utanför. Vad jag gör sen och vart jag vill komma. Vart jag hamnar till slut.
Jag älskar tåg. Det finns en sådan vacker stämning. Där kan man vara ensammast bland massor av människor, eller vara mest tillsammans på någon även om man reser själv. För man är på väg dit man vill eller ska.
Ofta åker jag inte hem igen. Jag åker bara ett steg vidare. Huset där jag bor blir sällan ett steg tillbaka, det blir ett steg på väg mot nästa mål. Katrineholm, Västerås, Gävle, Stockholm, Växjö - jag känner mig hemma på stationerna. Jag trivs med att äta soppa och kolla på alla människorna, drika lite läsk och fundera över livet, kolla ut genom tågfönstret och se träden susa förbi medan tiden står helt still. Ingen kräver att man ska hinna något samtidigt som man åker tåg, det är därför man hinner så himla mycket. Allt det man velat men inte haft tid för, och framförallt, att låta tankarna sväva fram och tillbaka och tänka på allt som man trängt undan eller inte riktigt orkat med.
För första gången på länge tänkte jag på honom. För första gången på länge tänkte jag på mitt stora val. För första gången på länge tänkte jag inte alls för en stund.
Ledsamhet, glädje, stolthet och oro - träden paserar förbi utanför tågfönstret men tiden står still.
Kommentarer
Trackback
