Instängd
Finn ro
slappna av
lär dig ta det lugnt
släpp spänningen.
Jag behöver få andas
behöver få rum
jag behöver få vila
jag behöver få släppa nu.
Inte för betygen,
inte heller för alla krav,
inte för de stora valen och
inte för stressen.
Jag vet att han tror att han känner mig,
han tror att han gör det lättare
om han säger åt mig att sluta plugga
men oj, han vet inte.
Det är inte där mitt problem ligger,
det är inte där trycket startar
det är inte det jag kvävs av
han hjälper mig inte att andas.
Vad jag behöver
är att släppa spänningen
att slippa orden jag hör andra säga varandra
att slippa blickarna.
Stämningen som finns i rummen jag går igenom
fastnar på mig
söker sig in i mig
forsar i mitt blod, fastnar i mina muskler.
Jag får svårt att gå,
får ont i magen,
huvudet blir för fullt
och det känns som om jag inte får luft.
Det är inte på grund av prov,
utan på grund avmänniskors beteende.
Jag behöver få komma till en plats där ondheten
inte svävar runt i luften.
Jag behöver försöka slappna av,
släppa spänningen jag känner när jag närmar mig dem.
Försöka bli av med svaren jag tänker ut på vad de kan säga,
släppa deras system.
Det är som om jag går på helspänn när jag är här,
som om jag alltid är beredd på det värsta,
min kropp orkar inte spänna sig längre,
snart spricker hållningen och jag faller.
Så fort jag går ut ur deras hus,
är det som om allt släpper,
jag blir fri och glad och dansar och hopppar fram i alla mina städer
tills jag åter närmar mig och det är som om jag sjunker ihop.
Såklart syns det inte på mig,
såklart ser jag avslappnad, glad och frimodig ut,
men jag har ju alltid de rappa svaren när de säger något,
för att jag går på helspänn.
Att alltid kunna svara,
är att låsa sig i att de kommer att ifrågasätta.
att en gång inte kunna svara rappt i mitt läge,
är att dö.
Jag har inget val
förutom att vara beredd?
bara inte så länge till
jag har ont nog...
Jag vill kunna gå rum efter rum
utan att höra deras ord
då skulle jag aldrig behöva kunna svara
för orden fanns inte.
Jag ska föröska
att inte låtsa om
kanske kan jag då slippa
magontet inuti mig.
Jag ska försöka
att gå ut härifrån redan innan jag gått ut,
men jag har försökt så länge nu
kommer jag någonsin att lyckas?
Tankarna når inte ut
känslorna låses inne
och allt han ger mig till tröst
är en man som säger åt mig att sluta plugga.
Vad vet han?
och varför tror han att han känner mig?
Den obekymrade, frimodiga flickan som pluggar för mycket,
är det hon han tror att jag är?
Han tror att det är hemma jag måste slappna av,
så lite vet han,
kanske skulle han förstå
om jag berättade?
Men jag orkar inte,
prata kan jag men jag vill inte höra fler lösningar
alla tips jag fått ligger bredvid mig
oanvända, uppanvänad, lagrade.
Vad jag behöpver
är att andas
människor som dansar
fram.
Tills dess,
ska jag låtsas som om jag inte hör,
kanske kan det funka?
kanske slipper jag då?
Jag hoppas.
allt ont känns så onaturligt
när jag vet hur lätt allt är när jag inte är här.
All ledsamhet är jobbig för den som ser sig själv som en glad tjej.
Jag vet att jag sagt det många gånger,
men jag säger det igen,
för jag måste föröska övertyga mig själv,
det blir bättre om jag bara går förbi.
Så en sista gång:
Släpp deras ord
och gå förbi
släpp deras tips
och gå din egen väg.
Andas,
ta det lugnt,
svara inte rappt,
dö inte,
bara låtsas att du inte hörde frågan.
Det enda jobbiga med det,
är att det man itne låtsas höra
fastnar mer än det man svarat rappt på,
för att m,an var oberedd.
Snart är du fri,
om du bara klarar denna stund
så är du fri.
Gå förbi.
Det är det enda som jag verkligen tror på.
Snart är du fri,
om du bara klarar denna stund
så är du fri.
Gå förbi.
