Dansar fram

Snön har lagt sig över västerås nu, det är helt otroligt vackert. Alla träden är liksom klädda i snöband som slingrar sig ut på varje tunn gren! Solen skiner över gatorna, men det töar inte för det är elva minus ute. Helt otroligt fint, här kom den efterlängtade vintern.

Något mer efterlängtat har kommit, jag har fått en till kusin! I fredags föddes en pojke som är så himla söt! Jag fick träffa honom igår och det var så häftigt! Jag längtar verkligen tills vi ses igen! Han var så himla fin.

Det är fascinerande att hans liv jsut ahr börjat. Nu finns en person till. Han finns. Välkommen till livet med oss.

Och det fick mig återigen att tänka att vi kommer aldrig att få svar på allt. Hur mycket vi än tänker, forskar och sätter upp teorier så kommer vi människor aldrig få svar på alla våra frågor och det är heller inte menat. Kanske finns det djurarter som har svar på alla sina frågor, kanske är t.ex. harar sådanna djur, men de vet också mycket mindre än människor (tror jag i alla fall). Den som vet mycket kommer aldrig att få svar på allt. Kanske ligger det någon liten del sanning i det.

Nu ska jag gå och spela yatsy innan nästa lektion börjar. vi ska ha biptest och det känns riktigt hemskt, men jag tänker att det bara är en enda timmeoch sedan är altl över. Det hjälper litegrann.

Om så lite som två dagar åker jag till Kina. Det är otroligt. ofattbart. fantastiskt.

Och idag håller jag tummarna för en nära vän somhoppas på något stort, såhåll tummarna med mig om du är snäll.

Ha det bra, lycka till,

Lev!

Hur kan man tro sin älskades ord? Efter alla de andras. Efter alla gånger man har fått höra hur ful man är, hur ska man då kunna tro honom?

Hur ska man kunna lita på att han faktiskt valde mig, efter alla som valt någon annan. Hur ska man kunna lite på att han inte bara tog mig för att jag var den enda som ville? Hur ska jag våga tro på att han faktiskt älskar mig?

Hur ska man våga tro på blicken man får från honom? Efter alla kyliga blickar som skickats över rummen genom åren.

Hur ska man våga öppna sig och faktiskt tro på allt det som syns i hans ögon? När man varit med om så mycket ont. När man så många gånger tvingats sluta sig för att inte få så ont att det aldrig går bort.

Hur ska man våga hoppas? Jag är så rädd att svikas. Men samtidigt älskar jag hans ord och blicken i hans ögon. Sättet han ser på mig, på bara mig.

är det bara att lyssna
och försöka höra
de ljud vi letar efter.

Igår var jag på IKEA med min syster och mina föräldrar och efter att ha gått runt i typ fem timmar tröttnade jag lite så jag gick ut för att vial en stund. Jag köpte ett paket chokladbollar och en läsk och satte mig på en av parkbänkarna som finns inomhus alldeles bredvid kassan medan jag mumsade på den första bollen. Då blev det en sådan här stund som jag bara älskar, när människor förvånar mig positivt. För mittemot mig satt det ett gammalt par och vilade och så kom det en man som frågade om det var ledigt bredvid mig och slog sig ner. Och sedan började de prata. Det var så häftigt, för jag hade inte sagt någonting utan som en typisk osocial svensk suttit där och tittat runt på människorna som passerade. Men jag blev så glad när de började prata med mig och tyckte att det var ås roligt att få muntras upp av ett helt oväntat samtal så vi satt en stund och pratade om allt från vädret och båtklubbar till att variationen på människor på IKEA och chokladbollar. En stor tumme upp för alla de människor som bara är social och trevlig och börjar samtala med människor när tillfälle ges för ni gör mig riktigt glad!

Sedan har jag skaffat godisförbud nu för jag tycker att jag aldrig blir nöjd ändå. Godis är nyttigt, för humöret, men nu har det börjat besvära mig att jag längtar efter godis och inte får det istället för att göra mig glad när jag får det och då är det bara dumt. Så jag ger mig på en otrolig utmaning - godisförbud från igår kväll till första september. Jag får äta kakor och bakelser, men inte oftare än jag redan gör. Hoppas jag kan hålla det bara.

Idag har spelat piano för ett par människor och det var riktigt kul. I övrigt tar jag det lugnt. Jag har blivit lovad att få ett skåp i köket och jag ska lägga alla mina små skålar och burkar och glasburkar där vilket jag längtar efter.

Det finns en mening för dig. Det finns en anledning att vandra. Det kommer något bra utav spåren du gör i den frusna marken. Det är värt den storm som tar vid.

Det finns ett hopp som väntas på att hittas och ett liv här värt att leva. Det finns utrymme för känslor och kraft att hämta, som bara väntar på dig.

Det finns en tanke någonstans som är till för att vara. Någon vill dig gott. Det finns en vän som stilla väntar. Som sträcker ut en hand till dig.

Och när du tror att inget mer är värt. När kölden bitit hårt. Så hoppas jag att du inser att jag tänker just på dig.

En fråga ni kan få fundera på ett tag, om ni orkar. Tror det gör er gott.

Jag skulle vilja gråta. Inte för något speciellt, inte för att trycket är för högt, inte utav någon av alla dessa anledningar som finns att plocka i luften och som är accepterade ursäkter för att gråta. Jag vill inte ursäkta mina tårar, inte be om förlåt för dem, inte förklara dem. Jag vill bara få gråta ut. På någons axel. I någons famn. Inuti någon. Hållen i dens hand. Utan att säga ett ord. För jag känner att jag har floder inuti mig. Inatt är jag full av långa floder och jag vill få tömma ut. Hos någon som inget svarar. Bara håller om. Någon varmare, starkare, kraftigare, säkrare. Någon annan.

Jag stör mig så otroligt mycket på en del saker hos dem.
Vissa rörelser och steg, vissa läten och fnysningar.
Jag blir så störd av problem som de har och aldrig kommer över,
vissa saker som de gör fel om och om och om igen.

Men samtidigt blir jag så glad när de är här.
Glädjen, kärleken, lättheten sipprar fram ur varje gömt rum inuti mig.
Häpnaden över de sagolika stunderna, timmarna tillsammans.
De typiska drag och steg och ljud och fnysningar hos dem,
som jag älskar. För de betyder hemma. Det betyder nära. En omsorg.

Vissa småsaker hos dem som det verkar som om ingen annan i hela världen har lagt märke till. Inte just de sakerna som jag känner mest för. Inte de just de delar av sig själva som de visar mig. Ofattbart.

Jag måste få läsa en dikt för er. Snälla lyssna. Den är från Siv Widerberg och kommer ur boken Barndomens Landskap.

DET ÄR INTE LÄTT

Det är inte lätt

att ta barnet vid handen

och gå till den första skoldagen

när man har gott minne