Bränna papperskorgar

Jag vet inte vad som hände, men det var något som brann, förra sommaren.

Du var nära och jag var långt borta, förlorad någonstans inne i ditt hjärta.

Gatorna var mörka och natten låg tung, men det spelade ingen roll. Hur rädd jag än var så var jag med dig och du fick mig att sträcka på ryggen.

Jag vet inte vad som hände, vem som gjorde vad. Jag vet bara en sak, det var en ny jag.


Förtrollad av mina känslor, av allt vad du visade mig.

Borta i kärleken som plötsligt gavs mig.

Jag sa aldrig att jag älskade dig, var visst för rädd för att skrämma bort dig.

Man har ju sett på TV, hur det verkligen är. I relationer blir alla rädda när någon börjar nämna kärlek.

Så jag höll min mun stängd, men jag vet att vi båda visste, för jag följde dig runt hela stan.


Och det är väl skönare, så här efteråt, att inte ha sagt det.

Jag minns så väl allt vad som var.

Allt vad som blir.

När man är förälskad.


Vad som var gott, och vad som var ont, det vet jag inte. Det spelade inte länger någon roll.

Och det var väl tur att det var sommarlov, för annars hade du fått mig att skolka.

Och det är väl tur att jag hade vänner som stod ut med att vänta, för jag var aldrig där. Bara hos dig.

Och det var väl tur att vi inte stötte på någon papperskorg för jag hade kunnat bränna papperskorgar den natten.

Bara för att få se en lika stark eld brinna utanför som inuti mig.


Jag vet inte vad du gjorde, men jag vet vad som blev.

Stel flicka blev avslappnad.

Tyst flicka blev glad.

Duktig flicka sket i allt.

Duktig flicka blev förälskad.

Flickan blev älskad tillbaka.


Jag vet inte vad som hände, för det låter så otroligt.

På något sätt låg jag i dina armar.

Solnedgång, soluppgång, mat, bön, vila... jag var  hos dig.

Det låter ofattbart, men något brann faktiskt.

Något fanns. Något kändes. Något var. Verkligt.


Och jag vet att du aldrig brände papperskorgar, men jag hade kunnat gjort det med dig de där kvällarna.

Om du inte sagt mig att det inte behövdes.

Du behövde inget mer.

Inga bränder, inga pengar, inte ens godis.

Du hade ju mig i dina armar.


Jag vet inte hur jag fann dig. Men plötsligt fanns ingen annan, inget annat, inget spelade någon roll.
Duktig flicka blev för första gången helt oförstående i samhällets betydelse, i kultur och idé, i samhäll C, och i betyg.
Allt hon ville var att ligga helt helt helt stilla och vila i de där armarna.


Och jag låg stilla.


Till dig Hanna!

Hejsan alla bloggläsare!


Jag vet att jag har varit väldigt dålig på att blogga denna vecka, men det kommer att bli mer nu - det lovar jag.


Idag är det näst sista dagen innan December månad börjar. Det betyder - julens månad och gör mig mycket lycklig, för då börjar adventskalendern!


Julklappar börjar handlas, skolan avrundas, adventsljusstakar tänds och alla blir lite snällare. Otroligt mysig tradition som har en förmåga att göra den suraste gumman gullig i ett apr dagar! Pepp på jul!


Idag var jag och mamma på plantagen och köpte en utegran till balkongen samt kollade på julsaker - förvånande hur mycket julsaker de har där. Det var andra året i rad i år så det blir kanske av nästa också får man hoppas.


Vi brukar ju hugga gran varje år, men vi får se om vi köper istället i år. Lättare, även om det är tråkigare.


Nu ska jag cykla ner på stan i ett par timmar och titta runt lite, ska bli himla skönt och sedan är det dags för pysselkväll/pysselnatt!


Och nu, innan jag sätter mig på cykeln, kommer andledningen till att jag från början skrev detta inlägg. Jag vet att jag aldrig nämner namn i den här bloggen och så där, men det här måste jag få säga:


Den här sången är till dig Hanna! För allt avd du betyder för mig...


http://www.youtube.com/watch?v=VJU1bbBC3g8


Kram och ha en mysig advent!



Tålamod, snälla.

Klockan går
undran består
vad återstår?

Vi får se,
jag ber om tålamod,
det kommer ta tid,
men jag kommer tillbaka.

Jag vet inte hur,
men på något sätt.
Jag vet inte vart,
men jag drömmer.

In the daylight.

Jag är trött nu.

There ain´t no answer.

There ain´t no answer.
There ain´t going to be an answer.
There never has been an answer.
THAT´S the answer.

- Gertrude Stein

Egentligen skulle jag ilja ta bort nedersta raden. I övrigt är det fulländat. Vi borde lyssna mer på detta ibland.

En av världens absolut bästa låtar någonsin...

http://se.youtube.com/watch?v=6xwdLgo2Pj4

Ont i magen

Jag får ont i magen när jag läser den här texten, fast jag älskar den. Och kanske är jag pessimist och en glädjeseriemördare och dum i huvudet när jag säger det här - men jag tycker att den visar livet ganska bra.

"Jag såg en man ligga och dö på en bänk en natt
det var inte mycket att göra
hans vän sa Jesus tar hand om dig nu
men han kunde varken se eller höra
månen blänkte i fjärden
nordens renaste vatten
man la en filt över kroppen
sen gick vi sakta hemåt i natten."

Lars Winnerbäck

Att gå förbi

Idag såg jag en gammal vän gå förbi, alldeles intill mig, mindre än en meter ifrån mig faktiskt. Hon såg mig dock inte för hon kollade bort mot andra sidan gatan och jag sa ingenting, jag bara gick förbi.

Det är lustigt för vi stod varandra så nära under så lång tid. Men tiden förändrar människor, tiden förändras och saker avslöjas med tiden som förändrar vår bild av och syn på varandra. Till slut går man förbi varandra på gatan utan ett ord, utan ett leende, utan så mycket som en blick.

Jag blev bara så förvånad. Stum och ledsen, men mest konfunderad. Jag förstod inte riktigt att det hände innan det var över. Så jag stannade på gatan och bara gapade. Bokstavligen stod jag där med munnen öppen och bara stirrade rakt ut i luften, på gatan där hon steg för steg försvann bort.

Ibland är det som tagit slut verkligen slut.

Det är så konstigt att man kan känna någon så bra och sedan helt glida ifrån varandra. Eller kände vi aldrig riktigt den andre? Jag lät en gammal vän gå förbi utan ett ord. Sedan stod jag bara där - chockad.

En gammal dam gick förbi och kollade undrande på mig, hon funderade väl över vad det var som gjorde att jag stod där med öppen mun. Jag sa inget, jag gjorde inget, jag kunde inte ens gå någonstans. Jag bara gapade.

Finns inte det längre som tagit slut?

Det är svårt att tänka att det funnits som inte längre finns. Fanns vi? Jag vet faktiskt inte...

...

Vem


vill


du


egentligen


vara?


Tåg ner genom Sverige

Igår åkte jag med tåg ner genom Sverige. Hamnade bland annat i Katrineholm där jag bytte tåg, en mycket vacker stad utifrån vad jag såg.

Nu är jag framme, hemma hos en god vän. Det är vackert här, lite som i en sagobok faktiskt. Ängar, skog, hästar, katter och får. Stort hus, typiskt kök att sitta och dricka te i och höst utomhus. Man känner sig liksom redan hemma så fort man har kommit hit.

Så idag har jag ökat mina livserfarenheter och klappat får samt världens gulligaste katt. Jag älskar katter på sätt och vis, fast jag är liksom rädd för dem på samma gång, vilket gjorde det himla mysigt att möta en vuxen och jättegullig katt.

Tiden går fort. Egentligen inte, egentligen går tiden ganska långsamt och livet varar länge, men på andra sätt går den så fort. Det är svårt att sätta fingret på, men det är något med det där att kolla ut genm fönstret och se löven svaja i luften. Något inuti mig som säger att hösten inte varar så länge. Man får ta till vara.

Och ta sig tid att vara ledsen. Nu när man har tiden, så varför inte slappna av och vara ledsen om det är det man behöver? Det är bra för själen tror jag.

Jag ser ut genom fönstret och ser en annan miljö än den jag brukar möta, ett landskap så olikt mitt eget. Det är vackert.

Tankarna här blandas med tankarna från utanför. Vad jag gör sen och vart jag vill komma. Vart jag hamnar till slut.

Jag älskar tåg. Det finns en sådan vacker stämning. Där kan man vara ensammast bland massor av människor, eller vara mest tillsammans på någon även om man reser själv. För man är på väg dit man vill eller ska.

Ofta åker jag inte hem igen. Jag åker bara ett steg vidare. Huset där jag bor blir sällan ett steg tillbaka, det blir ett steg på väg mot nästa mål. Katrineholm, Västerås, Gävle, Stockholm, Växjö - jag känner mig hemma på stationerna. Jag trivs med att äta soppa och kolla på alla människorna, drika lite läsk och fundera över livet, kolla ut genom tågfönstret och se träden susa förbi medan tiden står helt still. Ingen kräver att man ska hinna något samtidigt som man åker tåg, det är därför man hinner så himla mycket. Allt det man velat men inte haft tid för, och framförallt, att låta tankarna sväva fram och tillbaka och tänka på allt som man trängt undan eller inte riktigt orkat med.

För första gången på länge tänkte jag på honom. För första gången på länge tänkte jag på mitt stora val. För första gången på länge tänkte jag inte alls för en stund. 

Ledsamhet, glädje, stolthet och oro - träden paserar förbi utanför tågfönstret men tiden står still. 

Instängd

Finn ro
slappna av
lär dig ta det lugnt
släpp spänningen.

Jag behöver få andas
behöver få rum
jag behöver få vila
jag behöver få släppa nu.

Inte för betygen,
inte heller för alla krav,
inte för de stora valen och 
inte för stressen.

Jag vet att han tror att han känner mig,
han tror att han gör det lättare 
om han säger åt mig att sluta plugga
men oj, han vet inte.

Det är inte där mitt problem ligger,
det är inte där trycket startar
det är inte det jag kvävs av
han hjälper mig inte att andas.

Vad jag behöver
är att släppa spänningen
att slippa orden jag hör andra säga varandra
att slippa blickarna.

Stämningen som finns i rummen jag går igenom
fastnar på mig
söker sig in i mig
forsar i mitt blod, fastnar i mina muskler.

Jag får svårt att gå,
får ont i magen,
huvudet blir för fullt
och det känns som om jag inte får luft.

Det är inte på grund av prov,
utan på grund avmänniskors beteende.
Jag behöver få komma till en plats där ondheten
inte svävar runt i luften.

Jag behöver försöka slappna av,
släppa spänningen jag känner när jag närmar mig dem.
Försöka bli av med svaren jag tänker ut på vad de kan säga,
släppa deras system.

Det är som om jag går på helspänn när jag är här,
som om jag alltid är beredd på det värsta,
min kropp orkar inte spänna sig längre,
snart spricker hållningen och jag faller.

Så fort jag går ut ur deras hus,
är det som om allt släpper,
jag blir fri och glad och dansar och hopppar fram i alla mina städer
tills jag åter närmar mig och det är som om jag sjunker ihop.

Såklart syns det inte på mig,
såklart ser jag avslappnad, glad och frimodig ut,
men jag har ju alltid de rappa svaren när de säger något,
för att jag går på helspänn.

Att alltid kunna svara,
är att låsa sig i att de kommer att ifrågasätta.
att en gång inte kunna svara rappt i mitt läge,
är att dö.

Jag har inget val
förutom att vara beredd?
bara inte så länge till
jag har ont nog...

Jag vill kunna gå rum efter rum
utan att höra deras ord
då skulle jag aldrig behöva kunna svara
för orden fanns inte.

Jag ska föröska
att inte låtsa om
kanske kan jag då slippa
magontet inuti mig.

Jag ska försöka
att gå ut härifrån redan innan jag gått ut,
men jag har försökt så länge nu
kommer jag någonsin att lyckas?

Tankarna når inte ut
känslorna låses inne
och allt han ger mig till tröst
är en man som säger åt mig att sluta plugga.

Vad vet han?
och varför tror han att han känner mig?
Den obekymrade, frimodiga flickan som pluggar för mycket,
är det hon han tror att jag är?

Han tror att det är hemma jag måste slappna av,
så lite vet han,
kanske skulle han förstå
om jag berättade?

Men jag orkar inte,
prata kan jag men jag vill inte höra fler lösningar
alla tips jag fått ligger bredvid mig
oanvända, uppanvänad, lagrade.

Vad jag behöpver
är att andas
människor som dansar
fram.

Tills dess,
ska jag låtsas som om jag inte hör,
kanske kan det funka?
kanske slipper jag då?

Jag hoppas.
allt ont känns så onaturligt
när jag vet hur lätt allt är när jag inte är här.
All ledsamhet är jobbig för den som ser sig själv som en glad tjej.

Jag vet att jag sagt det många gånger,
men jag säger det igen,
för jag måste föröska övertyga mig själv,
det blir bättre om jag bara går förbi.

Så en sista gång:

Släpp deras ord
och gå förbi
släpp deras tips
och gå din egen väg.

Andas,
ta det lugnt,
svara inte rappt,
dö inte,
bara låtsas att du inte hörde frågan.

Det enda jobbiga med det,
är att det man itne låtsas höra
fastnar mer än det man svarat rappt på,
för att m,an var oberedd.

Snart är du fri,
om du bara klarar denna stund
så är du fri.
Gå förbi.

Det är det enda som jag verkligen tror på.

Snart är du fri,
om du bara klarar denna stund
så är du fri.
Gå förbi.


Åh


Oskyldig


Alla de fula taktikerna

Jag ser runt omkring mig, på de människor som jag valt att fånga in och behålla nära mitt hjärta. Jag ser på vad de betyder för mig och söker efter den röda tråden. Men det är ett onödigt sökande, jag vet redan svaret. Jag har förstått för länge sedan, nu vill jag bara vara säker på att min slutsats verkligen är rätt.

Den som blivit sårad söker efter vänner som inte kommer att såra. Den som hittat en riktig vän söker sig till liknande vänner i framtiden. Alla de som jag håller kära är oskyldiga som barn. Det är det som är den röda tråden.

Jag tror att det är för att jag sett så många tonåringar vara fula mot varandra. Jag har mött alla taktiker som går att använda för att sabotera för andra, jag har själv använt dem ibland. Jag har alltid försökt hålla mig undan från taktikerna, men samtidigt har jag ständigt lärt av dem. Jag har låtit bli att använda dem 99 av 100 gånger, men jag har fått tusentals chanser. Jag har också sårat, och jag vet hur man sårar på det fulaste sätt. Jag har också varit dum, på de allra värsta sätten. Kanske till och med på det allra värsta sättet, så att man aldrig glömmer.

Men jag är klar med det sedan ett par år och jag svär att aldrig mer ska jag möta krig som jag gjorde då. Oavsett hur mågan gånger som jag direkt visar vit flagga eller inte låtsas om, så ska jag aldrig mer tillåta folk att kriga mot mig som jag lät dem då.

Jag kan alla taktiker, men jag vill inte kunna dem. Jag hatar dem. Allt de har fört med sig är sårade miner och alltför mycket förståelse - och det visste jag från början.

Därför söker jag mig till de människor som inte spelar spel med andra människor, de som inte vill såra och de som inte är taskiga. Jag söker mig till dem som, liksom jag, för länge sedan insåg att det inte är kul att såra andra. Jag söker mig till dem som hittar bekräftelse i kärlek istället för i hat. Jag söker mig till alla er som vågar vara barn, som vill tänka vuxet, till alla er som faktiskt bryr sig om era medmänniskor.

Jag söker mig till alla er som är mest oskyldiga och fredliga. Och jag tackar Gud för att jag hittar er.


Den vackraste pojken i världen, som ingen vill kyssa.

Hans ögon, så oskuldsfulla,
hans hållning, så oskyldig,
sättet han rör sig på,
hela hans omtänksamhet.

Det fanns en frid över honom,
en känsla som omfamnade alla de han mötte,
det fanns ett trygghet i hans sinne
som spred sig vidare ut i världen.

Om jag ändå älskade honom på ett annat sätt,
tänker jag skämtsamt då och då,
om jag ändå hade älskat honom som en älskare,
för han är ju ändå den vackraste pojken i världen.

Denna pojken är värd allt guld i världen,
han är god mot alla han möter,
han tar hand och pysslar om människor,
skapar hem även i krigsländer.

Jag håller honom kärt,
hårt intill mitt hjärta,
den som är som denna pojken,
kan inget ont göra.

Tack för att du finns,
och för att du är så där oskyldigt snäll,
tack för att du sprider hopp,
för det älskar jag dig.


Århundradets kärlekshistoria

" Århundradets kärlekshistoria" är en bok som jag läste för ungefär ett år sedan. Det är en svårläst bok med många olika vinklar, och jag vet inte om jag kan stå för allt vad den står för. Men där stod många starka saker som berörde mig. En av dem skrev jag ner i min almenacka för att inte glömma bort och hittade idag. Den här dikten handlar inte om mig, den handlar om världen. Den är inte till mig, den är till alla er tjejer och killar som behöver den.

"Nu gäller det
för oss
att tillåta oss

besvikelsen
ilskan
vreden
hatet

När vi har hatat färdigt
reser vi oss
och går."

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0