Dansar fram

Nu har min dator fatt för sig att inte fungera (igen!) och det är lite drygt, för jag är ju ganska beroende av den för att halla kontakten med vänner i Sverige men även ibland för jobb här och definitivt för att googla vart jag ska och hur jag ska aka osv. Far hoppas att den kickar igang snart, annars maste jag nog skaffa en ny, men det vore inte kul för planboken.

 

I övrigt är det bra med mig! Jobbar pa en julmarknad, det är ju verkligen det man ska göra i Berlin. Folk började liksom prata om julmarknaderna här i augusti! Det är en upplevelse pa alla sätt, far se hur mycket mer jobb det blir där. Jobbar även pa Schweden Markt vilket jag trivs himla bra med, pratar tyska hela tiden da och trivs med att jobba i butik. VI har flyttat ner vart stand pa nedervaningen sa det passerar mkt mer kunder och vi har ett dubbelt sa stort bord sa säljer mktmer. Just nu är det väldigt mkt jobb, framförallt sex dagar fran imorgon, sedan far jag nog skära ner lite pa jobbet tror jag. Det känns ifall bra att ha det sa en period!

 

Eftersom julmarknadsjobbet är utomhus coh det är riktigt kallt nu har jag dragit pa mig en rejäl förkylning. Jag som innan hallt mig helt frisk, troligen tack vare att dagisbacillerna förra aret gjort mig lite mer imun. Men nu gick det inte mer, när man star ute manga timmar i rad i kylan. Fick dock svensk glögg igar pa jobbet, spetsad med vodka, smakade bade gott och väligenkänt och lite busigt att dricka pa jobbet.

 

Onsdagsbruncherna flyter pa och idag testade vi ett ställe som drivs av den tyska motsvarigheten till "Laila bakar". Det smakade gott! Jag at en riktigt konstig bakelse som skulle vara kanelbulle men jag valde den för att den verkligen inte sag ut som en kanelbulle. Den var stor och mjuk, och hade visserligen kanel i sig, men var inte lik var svenska bulle pa nagot vis. Himla god dock!

 

Det diskuteras att införa minimilöner i Tyskland och det vore ju himla bra i längden. Lite tufft just när det införs kanske för det kommer ju försvinna lite jobb troligen, men väldigt bra ända. Nu jobbar folk för gräsliga löner. Manga jobbar för 6 euro (54 kronor) i timmen före skatt. Det blir ignet kvar da. En riktigt bra lön idag ligger runt 8 euro (72 kronor i timmen) före skatt. Det finns även folk som jobbar för 3 euro i timmen (27 kronor) fast de jobben har man ju inte rad att jobba kvar pa i längden, men de finns ända. Sjukt! Dessutom drar ju skatten en hel del, en vän som jobbar pa café hade skattat över 20 % av sin lön och det gör ju skillnad saklart. Minimilönen som socialdemokraterna föreslagit är 8,5 euro, den kanske blir lite lägre efter kompromiss men det är ända bra. Att införa minimilön är deras krav för att bilda koallitionsregering.

 

Jag börjar fundera lite smatt över julklappar som gar bra att skicka pa posten, saker att göra när jag far besök, museum att ga pa (det vill jag unna mig ännu mer än jag gör nu, fast jag redan gör det lite), skillnader i hur man lever nu fran hur jag levt innan och kanske lever efter.

 

Här stressar jag mycket mindre, men blir ocksa mer stressad över sma saker eftersom jag är van vid ett lugnt tempo. Sover mer. Äter sämre. Har mindre pengar, men allt är ocksa billigare. Ser nya omraden coh platser hela tiden, gör sa galet mkt! Lite pa grund av att det är Berlin och lite pa grund av att jag är jag. Lär känna nytt folk. Säger hej da till folk man lärt känna som aker. Letar efter saker konstant, typ bibliotek och butiker osv. Tränar tyska sa in i norden, har blivit riktigt bekväm med det nu. Äter nutella som aldrig förr. Promenerar hela tiden. Skriver mer listor än innan, det trodde ni inte att det gick va? Fotar igen nu när min kamera är hel, struntar i kvalitén pa bilderna och fotar för att ha minnen istället. Peppar inför jul mer än vanligt.
 Njuter verkligen av de sma vardagliga sakerna. Det var lite om mig just nu, tchüss!

Det har också varit onsdagsbrunch igen, ett projekt som jag och Andrea har dragit igång och som blivit så mycket större än vi tänkte från början. Himla fint! Så nu har vi haft det fem gånger och fler gånger ska det bli. Har kommit omkring 8-14 personer per gång och flera vi inte känt sedan innan, kul kul.

 

Först fick min kamera för sig att inte fungera så därför kom det inga fler bilder. Nu har den fått för sig att fungera igen så nu kommer det bilder! Så lycklig över detta faktum!

 

"Though the truth may vary, this ship will carry our bodies safe to shore."

 

(Of Monsters and Men, Litlle Talks.)

 

Jag tog med henne till ett av mina absoluta favoritställen, Bagels and Bialys.

 

Idag har jag haft upplärning på jobbet och sett allt jag behöver se inför mitt första arbetspass själv, imorgon förmiddag. Känns spännande och kul, framförallt eftersom jag bara kommer prata tyska. Jobbar nu i en galleria med att sälja svenska delikatesser till tyskar. Tror att det kommer skapas många härliga, roliga historier på detta jobb, har redan ett par stycken faktiskt.

 

Jag och Andrea skapade för ett par veckor sedan onsdagsbrunchar för våra kompisar som pratar svenska. Vi tänkte göra en ganska liten grej av det, typ bjuda in våra vänner, men skrev såklart att alla fick komma och ryktet har spridit sig fort! Vi har bara haft tre bruncher hittills och redan är det 32 mnniskor med i vår FB-grupp, vi har varit omkring 10-14 personer per gång, och i onsdags kom fyra människor som jag aldrig förut träffat. Väldigt kul! På den första brunchen mötte jag Franziska som tipsade mig om detta jobb, lite kul att se hur saker påverkar varandra. 

 

Efter att Franziska visat mig det vi behövde idag och vi hade stängt båset så mötte vi upp en annan kollega, Michell, och skulle  ta en öl. Fast det var inte vid en öl vi hamnade, istället hamnade vi på ett litet galleri som hade en ny konstutställning - jättehäftig konst av olika kinesiska konstnärer i Berlin - och därefter på en härlig livespelning i den källaren. Först spelade galleriägarens man och två söner (varav den ena känner Michell) och en vän tilll dem. Bandet hette "Cheatles" för att de spelade Beatles musik på kinesiska. Himla kul! Lät rätt bra dessutom. Sedan tackades de av för att välkomna nästa band, bestående av exakt samma musiker, upp på scen. Men denna gång var det Michells kompis som hade skrivit låtarna och kompades av de andra, och han inledde det hela med att säga att det andra var ju faktiskt inte "ett annat (läs: lika populärt) band" utan "hans förband", väldigt roligt. Kul med en familj som spelar ihop och som ser ut att ha väldigt roligt av det. Själv älskar jag allt som kallas liveband så jag njöt fullt ut.

 

Därefter begav jag mig hemåt eftersom det är jobb imorgon, och eftersom jag inte sovit riktigt tillräckligt nätterna innan, och så avslutades en fin fredag. Kram och god natt

Ibland fastnar man i tankarna. Att tänka och skriva hjälper inte, för man kommer inte framåt. Då får man kalla in experterna och fråga sina vänner.

 

Det är svårt att våga berätta. Man känner sig så dum, ens stora problem låter så små och det är lätt att tänka att egentligen borde jag ju kunna lösa det här själv ju... 

 

Fast man ångrar aldrig att man tar hjälp av sina nära vänner. Man kan ju ångra att man sa för mycket till fel person, men när man vet vem man ska vända sig till då kan det bara komma bra saker från det.

 

Plötsligt har man bara hälften så många frågor kvar. Plötsligt har man kunnat släppa en del och lösa en del. De frågor man har kvar har man mer konkreta alternativ på. De hjärnspöken man har vet man mer hur man ska hantera. De få tankar som inte går bort så lätt, de är lättare att hantera när de inte drunknar i alla andra frågor.

Jag tänker många tankar dessa dagar. Jag är vid en milstolpe och måste välja vilket väg jag ska gå. Jag funderar fram och tillbaka. Överväger det ena och det andra. Några av mina tankar skriver jag nu här. Läs inte in för mycket i det, om ni nu orkar läsa detta mastodont-inlägg. Ibland är jag så tveksam som det kanske låter i frågorna under. Vissa saker gör ont i en och svider att erkänna. Samtidigt kan jag vara så lugn i att jag gör så otroligt mycket häftigt här i Berlin och upplever mer än någonsin, så detta är bara en liten del av allt. Just nu är det dock ett val jag har att göra, och som alltid tänker jag så mycket inför mina val.

 

Njuta av ledig tid eller skaffa mer jobb? Jobba lite och leva mycket? Leva lite och jobba mycket? Stanna länge och jobba mer, stanna kortare och jobba mindre?

 

Prestationsångest. Visa att man gör nytta. Visa att man kan saker. Känna sig nyttosam. Eller som om man betalar tillbaka? Är tacksam nog och ger tillbaka som tack för sin lycka. Uppfylla sina egna krav. Uppfylla andras krav.

 

Vad kommer folk fråga efteråt? Vad kommer de säga efteråt? Vad kommer jag känna och minnas? Vad kommer jag att ångra? Vad kan jag glädjas över?

 

Varför tänker jag så mycket på hur jag ska kunna försvara mig inför andra? Eller vad de ska tycka? Uppfylla alla de där onödiga kraven. Kanske borde våga att inte göra allt rätt? Kanske borde våga att inte göra allt precis som alla andra skulle tycka precis att man skulle ha gjort det? Kanske ska sluta söka bekräftelse?

 

Jag är inte rädd att misslyckas, inte det minsta. Man behöver misslyckas ibland i livet, och det gör en starkare och man växer av det och det hör livet till. Jag är inte rädd att misslyckas, men jag är rädd att inte ha försökt nog. Att anklagas för att inte ha kämpat.

 

Vad vill jag göra med min tid? Vad vill jag ha gjort med min tid? Varför måste jag alltid tänka vad jag vill ha gjort, istället för vad jag vill göra?

 

Det är en sak att ”prove a point”. En annan sak att kunna stå kvar bakom valet och orka stanna där. Det är lätt att ramla tillbaka i gamla mönster.

 

Vad definierar vem man är? Hur länge är man den man är? Vad ska jag göra av de här åren? Är det här det enda året som jag gör något sådant, som jag trodde innan. Eller är det här första av flera?

 

De första åren av mitt tjugotal, vad kommer jag göra med dem? Hur mycket säger det om mig som person? Vad banar jag väg för, och vad kommer sen? Jag behöver inte veta, men jag undrar.

 

Varför ställer jag så många frågor? Varför tänker jag så långt? Varför kan jag inte bara vara ledig när jag är ledig och jobba när jag jobbar och göra det jag känner för? Kan man lära sig det? Är det här den jag är och därmed den jag borde lära mig att förhålla mig till, eller är det här en sida jag har som jag borde motarbeta till viss mängd?

 

Varför kan jag inte stanna hemma en dag och vara glad över det, när jag faktiskt är ledig och känner att jag skulle vilja bara vila en dag? Varför får jag dåligt samvete efter två timmar vid datorn, för att jag inte presterat något under de två timmarna? Varför behöver jag alla mina listor och planer och mål? Varför har jag sådan stark prestationsångest i mitt vardagliga liv, även nu när jag verkligen har förutsättningarna för att inte ha det?

 

Jag vet att jag fortfarande jobbar med så mycket från de åren. Jag vet att det sitter djupt i mig och att det tar tid. Jag vet att det finns förklaringar till så mycket, egentligen. På ett sätt är det konstigt att jag kan må så bra som jag mår.

 

Jag vet även att jag kommer framåt i mina tankar, även om det inte alltid känns så. Jag vet att jag hittar sätt att förhålla mig till saker, lösningar på kluriga frågor, svar på saker jag undrar och bestämmer mig för saker.

 

Jag vet att jag kan förändra så mycket om jag vill, samtidigt är jag lite rädd för att jag är så villig att förändra och fixa till.

 

Fast framförallt: Jag har ett val att göra och jag är väldigt trygg i att jag ångrar nästan aldrig något val jag gjort. Jag vet att jag tänker igenom saker och att jag väljer så gott jag kan, och att man inte kan göra mer. Jag vet att jag har tusen frågor framåt i tiden, men jag är väldigt bra på att känna mig tillfreds med att jag gör så gott jag kan, och mer kan jag inte. Vad jag än väljer, så kommer inte ånger över det efteråt. Det gäller bara att göra sina val.

 

Under helgen har det varit mycket tid hemma, men ganska mycket mysig tid. Har gjort en massa olika

saker, bland annat pusslat en hel del. Blev dock klar med pusslet igår så nu känner jag mig lite rastlös

igen. Ska hitta på något nytt pyssel, eller skaffa ett till pussel.

 

Jag vaknade idag, ännu en dag, med huvudvärk. Inte roligt alls! Bekymrad över de gåtor som jag inte lyckats lösa och alla funderingar kring det närmsta året och hur jag ska styra upp mitt liv med jobb, ledighet, mål och vägar dit, prioriteringar, pengar, planer och drömmar, verklighet och det overkligt vackra. Bekymrad och fundersam.

 

Spenderade förmiddagen och första delen av eftermiddagen hemma och lät tankarna rulla. Drack te, åt mat, la pussel och tänkte. Tänkte och tänkte, de tankar som behövts tänkas ett tag nu men som det inte funnits utrymme för.

 

Sedan bestämde jag att jag behövde komma ut innan mörkret föll. Åkte till Prenzlauer Allé, för att jag inte klivit av på den stationen någon gång förut. Promenerade runt i först tråkiga och sedan himla fina kvarter. Såg på hus, barnfamiljer, caféer och små gator och torg. Tänkte efter, drömde, satte in drömmen i verkligheten, beklagade mig och tänkte ut hur jag skulle kunna göra om det jag beklagade mig över, räknade på ekonomin, räknade på månaderna osv. När jag promenerat tillräckligt långt för att ha kommit fram till saker satte jag mig på ett jättemysigt café och skrev ner det jag tänkt. Älskar listor! De reder ut mina tankar, gör att jag får en överblick, kan känna mig mer lugn i det som blivit uttänkt och dessutom kan se ett steg längre ibland.

 

Gick ut från det caféet och kände mig lycklig! Ni vet den där lättnadens känsla när man kommit fram till det man så länge undrat över, nått dit man kämpat mot, klarat det som varit klurigt. Lättad och glad. Nu är jag på stålande humör. Lugnare än på länge, och vågar hoppas att huvudvärken ska börja ge med sig.

 

Ett galerie-café men en ny konstutställning och en ursprungligen svensk modedesigner som bor sedan

15 år i Israel och nu är två dagar i Berlin för att sälja sina kläder på detta mycket trevliga fik. Ett besök 

tillsammans med min hyresvärd. Ett samtal med mycket intressanta människor. En tidigare strippa som

nu jobbar som föreläsare kring hur man talar inför folk, en man som väntade på sin fru som shoppade

kläder, en man som ägde och jobbade i caféet sedan 10 år, modedesignern och en tysk vän som

översatte mellan de flesta språk som talades i rummet. Så klart blev det intresssant.

 

Denna vecka har jag haft en massa migrän. Det är inte ens en överdrift, har verkligen varit massor. Vilket är frustrerande på många vis, bland annat därför att jag inte orkar göra något senare under dagen eller dagen efter (kroppen känns som om någon har slagit en med ett basebollträ och huvudet fungerar inte) samtidigt som jag mår dåligt över att jag inte gör något. När migränen börjar släppa lite grann och frustrationen växer så ökar även behovet av att göra saker, men jag kan inte se på tv, använda datorn eller mobilen, skriva mer än ett halv a4, läsa, eller koncentrera blicken. Det har varit väldigt frustrerade, understimulerade dagar helt enkelt!

 

Fast jag har druckit många koppar gott te, tagit mig tid att laga mat (allt tar tid när man har eftermigrän, en sak i taget vettu), tänt ljus, lyssnat på ljudböcker på youtube och ägnat mig åt lite pyssel.