Dansar fram

1 minut och 52 sekunder, ibland är det allt man behöver. 
1 minut och 52 sekunder av samtal, ibland gör det en otroligt lycklig.

Jag lever i en värld som egentligen är två,

Mitt i all oreda
kanske det finns något att hitta
som just nu är väldigt gömt...

Hon är här. Med mig. Min fina vän. Hos mig. Och allt är bra. Superbra faktiskt. Och det är så där att väldigt mycket annat blir underbart, och att allt det som är svårt blir lite lättare. Tänk att man får ha en vän som man känner så bra och tycker så mycket om.

Och nu ligger hon här bredvid mig på mitt golv och pratar om gamla minnen, och småretas för hur vi var när vi var små och på kvällen under natthimlen på min balkong pratar vi om livet och tankar och hur amn ska vara och hur allting är. Och jag vågar säga sånt som jag nästan aldrig säger till någon annan. Och jag får lyssna. Till någons innersta tankar. Vackert.

Herregud, jag går igenom gamla papper och hittar den här dikten som jag skrev i åttan. ger lite kraft än idag!

Tjejerna ångrar sin kropp,
över sin mage får de komplex,
de betalar ett högt belopp,
för att få pojkvän och haft sex.

De håller sig tysta och ler,
klär sig så normalt de kan,
de ändrar sig mer och mer,
när dom lyckats, vem vann?

Det finns kärlek på riktigt,
där det inte går ut på att döma och klandra,
där utseendet inte är så viktigt,
där man verkligen bryr sig om varandra.

När du är nöjd med den du är,
när det är leendet och itne kroppen du minns,
när kärleken inte trycker ner dig utan bärm
då vet du att riktig kärlek finns.

hey, get some good things done! Här ska röjas i rummet.

Mitt gudbarn har för första gången sagt mitt namn, en milstolpe för oss! lät ungefär som Agna, och jag blev otroligt rörd!

Jag ser på alla ansikten på tunnelbanan, alla dessa uttryck. Man behöver olika saker för att orka, jag behöver musiken i öronen så att jag slipper höra vad alla babblar om på runnelbanan. Och jag behöver få sätta mig och skriva ibland, att få reflektera en stund. Jag skippade tunnelbanan jag skulle med för att hinna skriva klart det här. Det kommer en ny om åtta minuter, jag har åtta minuter. Ut ur dörrarna kommer tusentals fåglar. Deras fötter rasslar mot marken medan de sprider sig åt alla håll för att hitta rätt väg ut. Vi måste alla hitta våra behov, för att vilja gå upp, vilja ta tunnelbanan, vilja komma fram.

Stormiga inre, vidunderliga yttre. Här, mitt i dammet, mitt i kriget, mitt i natten speglar verkligheten mitt hjärta. Dunklet i forna tiders sorg uppfyller allt som mina ögon visar - bristen på förväntningar. På stengolvets kala yta lägger jag mig ned, och tyngden i mitt bröst gör att jag faller. Aldrig mer vill jag minnas. Här kan jag smälta in i marken.

jag tror det lugnar sig nu
alla tvära kast
det lilla hjärtat det pulserar än
jag har suttit här och lyssnat
till en sträng som brast
nu har jag lust att ta ton igen

Lars Winnerbäck, en stannfågel ger sig av.

Vinden blåser genom mina sommardagar, svagt, knappt märkbar vissa dagar. Starkt som en orkan som för med sig blixtar och dunder andra.

Vinden, så omtyckt kan en bris vara en varm dag på stranden. Så avskyvärd kan den verka när den mörklägger en nyss så blå himmel.

Dagar av vila, dagar av fart. Dagar i Sverige, i Europa, i stugan, i någon annans stuga, i staden och på landet. Dagar i lägenheten, dagar i huset. Oavsett var jag bor når vinden alltid in genom väggarna.

Sveper över min kärlek, sveper genom min vän, sveper över mig och påminner om de jag lämnar bakom mig. Drar mig med till dem jag har framför mig. Påminner, varnar, uppmuntrar.

En evig vän som följer min sommar, alltid närvarande men aldrig synlig. Alltid med i min resväska. Skriver min historia i sin bok.