En vemodig solnedgång
Regnet faller ner, men jag står kvar. Blir kall och blöt men ger inte upp. För jag har just fått syn på den. Solnedgången.
Himlen spricker i orange, rosa, lila och guld. Glittrande och färgsprakande avbryter den tystnaden som legat i det gråa regnet.
Den ser så stark ut, trots sitt lugn. Så iögonfallande, trots sin naturlighet. Så gripande, trots att den egentligen inte säger något.
Den är vemodig, och det är jag med. Någonting bråkar därunder, men täcks av den vackra ytan.
Solen går ner över staden, och kvar står jag på gatan och ser på. Låter mina kläder bli blöta och matvarorna varma. För jag behöver det här.
Det är någonting med den känslan som jag behöver stanna kvar i. Någonting i besvikelsen därinuti.
Jag andas sakta, och låter allting vara. Tänker inte, känner inte, bara ser på när dagen går mot natt. Låter tiden ha sin gång och livet ta sin plats.
Låter allting bli vad det är på väg att bli. Accepterar, följer med.
Erkänner sorgen, och står still trots att det gör ont.
Sakta löses jag upp och beblandas i regnet. Problemen är inte lika fyrkantiga, utan mer flytande. Hoppet är inte lika särskilt, utan mer utspätt. Jaget är inte lika unikt. Känslan ingår i en större otrygghet, men med mindre ensamhet.
Där står du och här står jag
Hon frågar varför han inte ringer längre. Om han inte bryr sig mer.
Han svarar att självklart bryr han sig. Mer än någonsin.
Det är bara inte så enkelt längre. Det är inte som det brukade vara.
Hon vet inte vad hon ska svara. Självklart är det inte som det brukar, men det skulle ändå kunna vara något.
Hon saknar honom. Avståndet är så stort och hon känner sig så liten.
Han känner avståndet emellan dem, och tycker att han själv krymper ju närmare han kommer det.
Så står de där, på varsin sida av ett stort hål, och blickar ut mot den andra.
Längtar efter beröring, efter att bli omhållen, efter en vän med armen omkring en. Längtar efter tryggheten i vänskapen, innan allt annat.
Utan att veta hur man tar sig över något som detta.
Jazznight
En god vän att återse igen. En liten mörk jazzbar mitt i industriområdet inringat av knarkare och annat folk man inte ska stanna för att prata med. En liten pärla. Ett glas whisky. Tre fantastiska musiker. Så samspelta. De blundar och lever sig in i musiken. Man ser hur nära de står varandra när de är på scen. Att det är helt inne i sitt eget, men ändå hela tiden hör och beräknar vad de andra gör. De skrattar till när någon av de andra tar ut strängarna. Fantastisk musik. Jazzens oberäknelighet. Så kommer en gästspelare upp på scen, med en saxofon, och någonstans där så minns jag vem jag är.
