Oj oj oj vad mycket som händer.
Här är allt på en gång. Alla känslor i en enda stor röra, en stor glädjehög i mitt hjärta. Är det så det ska vara kanske? Eller är det bara lite mycket glädje just nu för att glädjen tycks komma klumpvis? Spela roll.
Har min sista arbetsdag imorgon. Känns härligt, det är dags. Har haft avtackning med min chef idag, det var första gången jag hade det. Hade ett jättefint prat och fick ett jättefint rekommendationsbrev och blev alldeles rörd. Fick blommor också, och present av kollegorna. På presenten satt ett hjärta gjort av en glittrig piprensare, så mycket dagis att det skriker om det. Fantastiskt fint!
Går runt och tänker trevliga tankar, det blir man glad av. Har bra folk omkring mig. Det är sommar igen. Det är ljust och varmt och man får vara barfota. Imorgon blir det ledighet, och fantastiska planer. Kanske blir jag lite rastlös, men kanske inte. Kanske blir det lite ensamt, men kanske inte. Det visar sig alltihop. Just nu ska jag försöka njuta av allt bara. Och först klara av en massa flytt utan ont i ryggen och få en fin sista arbetsdag.
Sommarglädje och spritt i benen
Firat midsommar. Med öl och snaps, ukulelespelande och munspelsspelande, med Sing A Long-allsång, med en riktig midsommarstång och glass i solen på en filt ute på landet. Ätit vegetarisk sill, och tångrom, och grillad quorn och fetaostsallad. Sovit över, badat, jagat varandra - som små barn, jag vet - och kastat boll, haft picknick och slappat. Världens bästa midsommar, skulle jag tro. I alla fall hittills.
Sedan har jag packat, packat, packat. Lyssnar på soul. Druckit väldigt mycket te, skyller på att jag ska dricka så mycket te som möjligt före flytten så jag slipper "vikten" av det te jag måste släpa med mig. Pratat lite med väldigt fina vänner som också haft väldigt fina helger.
Nu är det söndagskväll. Fast jag jobbar bara en dag innan det blir en kortis till av ledighet. Åker söderut imorgon efter jobbet. Till en annan vän, som jag saknat lite. Känns fint. Å sedan är det bara tre futtiga dagar kvar. Innan ledigheten. Plus att det är varmt ute, och ljust.
Så summan av kardemumman är väl att det är jävligt fint.
Håller fortfarande på att packa, fast jag vet att detta blir tredje inlägget om det.
Plockar ner lägenheten, bit för bit, och packar ner i kartonger. Skiljer dem åt och försöker att inte lägga något fel. Det som ska med utomlands, det som ska med bara över sommaren, det som ska packas undan. Det går bra idag, jag har kommit långt, men det skär till i hjärtat ganska ofta. För det känns som om jag packar ner små delar av mitt liv och som om jag lägger undan de långt bort när jag egentligen borde vårda om dem. Fast jag vet att jag inte borde se det så. Sakerna jag har försvinner ingenstans, de finns kvar. Anledningen att jag packar ihop är att jag själv valt det, att jag själv vill det.
Det viktigaste är inte sakerna, inte det fysiska, utan vad de innebär för mig. Att jag har skapat ett hem åt mig själv, en trygghet, en egen plats i världen. Det är fantastiskt fint! Sakerna är endast en symbol för detta, och kärnan i det bär jag med mig även om jag flyttar. Visst börjar jag om, men jag står kvar på den här grunden som jag byggt åt mig själv. Jag flyr inte, jag går bara vidare, och min ryggsäck bär jag med mig. Min pärm är full av stöd.
Jorå, det är ganska fint faktiskt.
Vad händer egentligen? En massa saker händer. Jag plockar ihop lägenheten. Började häromdagen och blev totalt jätteemotionell. Ringde en vän som inte hade tid att prata. Bestämde mig för att tycka hemskt synd om mig själv och mådde genast lite bättre/blev glad igen. Idag har jag packat mer, och jag har känt mig lycklig. Insett att det är bara en ynka liten vecka kvar och det är ju faktiskt fantastiskt! Gillar att snart inte bo två våningar över en skabbig pizzeria, att inte behöva ligga och sola inför 2000 andra lägenheter, att slippa åka Roslagsbanan och ännu värre att slippa att inte kunna åka Roslagsbanan på nätterna. Kommer dock alltid att älska denna lilla plats på 35 kvadratmeter. För att det var min första egna lägenhet, för att den inte låg bättre till än den gjorde, för att jag har slitit hårt för att ha råd med den, för att jag gjort den helt till min egen och för att det sitter fina lappar/kuvert/vykort/foton överallt.
Jag försöker tänka ut vad jag kan behöva ha med mig i sommar, vilket är ganska svårt eftersom min sommar är relativt ostrukturerad. Vilket i sig är väldigt kul. Vi får se vad som händer. Vilka jag reser till, vilka jag hänger med, var jag är och hur jag mår. Hej då säkerhet, hejsan spänning.
Jag måste packa lite saker som jag kan ha i höst, men mest försöker jag att inte packa för mycket. Jag måste packa inför helgen, vilket är himla mysigt eftersom jag kommer att få en helt fantastisk midsommarhelg.
Mycket packande helt enkelt, men humöret är i topp, och nu är det långhelg.
hem
Hem är den plats där du finner din trygghet och där du bygger ditt bo. Hem är där du skapar ditt hem. Precis som dina nära är de som du håller nära hjärtat och vårdar om. Precis som den du är delvis är den du varit innan men minst lika mycket är den som du nu väljer att vara.
Visst gör det ont att riva upp. Det är väl därför jag har svårt att börja packa ihop mina saker. Jag har ju skapat ett hem här för mig. Något att göra på dagarna, någonstans att komma hem på kvällarna, så mycket kärlek nedlagt i min vardag här. Så säger man adjö. Samtidigt vet jag att det är det jag vill. Jag är ju färdig här, för nu, jag känner det i hela kroppen. Rastlösheten kryper i min kropp som tusen myror och jag kryper på väggarna. Jag är ju så redo, fast ändå inte. Det är ju dags, fast det är svårt.
Det kommer gå bra. Om jag kunde göra det här, då kan jag väl göra det där? Om jag kunde skaffa mig ett hem här, då kan jag väl bygga mig ett hem där? Det kommer gå bra. Jag tror nog det. Man får tveka. Man får vara rädd. Det är ju en utmaning. Inget satsat, inget vunnet. Allt satsat, så många möjligheter.
Tänk vad fint efteråt att ha ännu en plats på jorden som man trivts på. Som man känner sig hemma på. Som man älskar. Ännu en plats som ger en trygghet. Ännu ett hjärta på kartan. Visst gör det ont att lämna detta, men det är ju egentligen bara ett bra betyg, och ett löfte om att samma möjligheter finns på nästa plats. Det är lite fint att det gör ont att lämna, även om det inte är fint att det gör ont.
