Jorå, det är ganska fint faktiskt.
Vad händer egentligen? En massa saker händer. Jag plockar ihop lägenheten. Började häromdagen och blev totalt jätteemotionell. Ringde en vän som inte hade tid att prata. Bestämde mig för att tycka hemskt synd om mig själv och mådde genast lite bättre/blev glad igen. Idag har jag packat mer, och jag har känt mig lycklig. Insett att det är bara en ynka liten vecka kvar och det är ju faktiskt fantastiskt! Gillar att snart inte bo två våningar över en skabbig pizzeria, att inte behöva ligga och sola inför 2000 andra lägenheter, att slippa åka Roslagsbanan och ännu värre att slippa att inte kunna åka Roslagsbanan på nätterna. Kommer dock alltid att älska denna lilla plats på 35 kvadratmeter. För att det var min första egna lägenhet, för att den inte låg bättre till än den gjorde, för att jag har slitit hårt för att ha råd med den, för att jag gjort den helt till min egen och för att det sitter fina lappar/kuvert/vykort/foton överallt.
Jag försöker tänka ut vad jag kan behöva ha med mig i sommar, vilket är ganska svårt eftersom min sommar är relativt ostrukturerad. Vilket i sig är väldigt kul. Vi får se vad som händer. Vilka jag reser till, vilka jag hänger med, var jag är och hur jag mår. Hej då säkerhet, hejsan spänning.
Jag måste packa lite saker som jag kan ha i höst, men mest försöker jag att inte packa för mycket. Jag måste packa inför helgen, vilket är himla mysigt eftersom jag kommer att få en helt fantastisk midsommarhelg.
Mycket packande helt enkelt, men humöret är i topp, och nu är det långhelg.
