Dansar fram

Plockar ner lägenheten, bit för bit, och packar ner i kartonger. Skiljer dem åt och försöker att inte lägga något fel. Det som ska med utomlands, det som ska med bara över sommaren, det som ska packas undan. Det går bra idag, jag har kommit långt, men det skär till i hjärtat ganska ofta. För det känns som om jag packar ner små delar av mitt liv och som om jag lägger undan de långt bort när jag egentligen borde vårda om dem. Fast jag vet att jag inte borde se det så. Sakerna jag har försvinner ingenstans, de finns kvar. Anledningen att jag packar ihop är att jag själv valt det, att jag själv vill det.

 

Det viktigaste är inte sakerna, inte det fysiska, utan vad de innebär för mig. Att jag har skapat ett hem åt mig själv, en trygghet, en egen plats i världen. Det är fantastiskt fint! Sakerna är endast en symbol för detta, och kärnan i det bär jag med mig även om jag flyttar. Visst börjar jag om, men jag står kvar på den här grunden som jag byggt åt mig själv. Jag flyr inte, jag går bara vidare, och min ryggsäck bär jag med mig. Min pärm är full av stöd.