Jag saknar dig. Verkligen. Det är bara ett par personer jag erkänner det för. Mer vågar jag inte. Det bär emot. För det är inte så jag ser på mig själv. Jag ska ju vara större än så. Starkare än så. Hantera, lösa, lämna, gå vidare. Jag borde ha gått redan. Och det kan tyckas som om jag har det. Rummet vi stod i är tomt. Bara klockslagen hörs från vägguret. Inga röster. Inga fler ord. Fast jag är inte så långt bort som det verkar. Om du är där i rummet så behöver du bara öppna dörren jag gick ut ur för att hitta mig. Där står jag på trappen och väntar. Jag har inte kommit längre än så. Jag kan inte förmå mig att gå iväg. Jag väntar och längtar. Går runt i cirklar där på träplankorna och undrar hur länge man kan hoppas på att någon annan ska följa efter. Som föräldern som aldrig kom efter när man skrek och sprang ut ur rummet. Som kampfränderna som aldrig dök upp när man ropade "revolution" och ensam stormade ut ur situationen. Som en som fortfarande älskar, och väntar på den som älskade tillbaka. Fast jag älskar inte längre, jag väntade inte med min revultion, och jag är inte längre arg och vilse. Jag växte upp, jag hittade andra att driva mina frågor med, och jag hittade en annan sorts kärlek. Jag har ersatt allt som jag tidigare behövde med något nytt. Jag borde inte behöva något mer. I alla fall inte något av det gamla. Jag borde vara nöjd och må bra. Det är så jag ser mig själv. Som en som borde vara större, starkare och ha gått vidare. Så hur kommer det sig att jag fortfarande saknar dig? Jag tar så många steg, men inget verkar leda bort från din trapp. Jag virrar runt i cirklar. Jag längtar.
Livemusik som gör att jag inte kan sitta still.
En trumpet som leker likt ett barn.
Ett barn som trycker upp sin näsa i min hals och fnittrar.
En vän som håller om mig och småputtas med mig när jag sitter bredvid.
En annan att ta en fika med för att slippa vara ensam för en stund.
En kyss på kinden.
En ny stickning som hjälper mig att sitta still.
Telefonsamtal med vänner.
Ett brev från ett annat land.
Flera hundra år gamla målningar som talar om stormande hav och barock-stolar.
Andra unga konstnärer som lever nu i kreativiteten.
Ett nytt favoritte.
En kvinna som hjälper mig att stå på benen trots att hon skakar marken jag står på.
En sång om att minnas en parfym från någon man älskat.
Ett piano att spela på.
Kärleken till så många människor omkring mig.
Ljus som värmer mitt rum.
Det finns mycket som drar mig uppåt även under obalansen.
I år finns det så mycket ljus i det svenska december-mörkret.
Sömnstörda nätter, klump i magen, och den där oron för att inte hitta något utrymme. En känsla av att all plats är tagen, och vart jag än sätter ner min fot så är jag i vägen för andra istället för att vara på egen mark.
Det är obalans igen. Du har hört det förut. Jag kommer hit ibland. Jag vet det. Fast det känns inte mindre stort för det.
Jag har så svårt att få perspektiv. Vet att det bara är en period, men det känns som om det gäller hela mitt liv. Vet att det är okej, fast det känns inte riktigt så. Vet att jag borde stanna upp och känna in, men jag kör på.
Just nu är det en sån period igen. Jag orkar inte stanna upp och orka med. Jag känner mig för maktlös och utan kontroll. Självkritiken tar över igen, och jag börjar älta. Försöker ignorera det, men det bubblar upp ändå.
Du får stå ut med att jag är lite dubbel när vi ses. Att jag svänger fortare i känslorna. Att jag tvekar mellan tilliten. Att jag ifrågasätter även det basala istället för att våga tro.
Jag hoppas att du kommer förbi i alla fall. Jag tycker alltid om att ses. Jag behöver ännu fler koppar te, när dagarna är som dessa. Jag har köpt nya sorter, och min soffa är mjuk. Du får gärna dela den med mig, om du orkar med mig även när allt inte är helt lätt.
