Dansar fram

Jag saknar dig. Verkligen. Det är bara ett par personer jag erkänner det för. Mer vågar jag inte. Det bär emot. För det är inte så jag ser på mig själv. Jag ska ju vara större än så. Starkare än så. Hantera, lösa, lämna, gå vidare. Jag borde ha gått redan. Och det kan tyckas som om jag har det. Rummet vi stod i är tomt. Bara klockslagen hörs från vägguret. Inga röster. Inga fler ord. Fast jag är inte så långt bort som det verkar. Om du är där i rummet så behöver du bara öppna dörren jag gick ut ur för att hitta mig. Där står jag på trappen och väntar. Jag har inte kommit längre än så. Jag kan inte förmå mig att gå iväg. Jag väntar och längtar. Går runt i cirklar där på träplankorna och undrar hur länge man kan hoppas på att någon annan ska följa efter. Som föräldern som aldrig kom efter när man skrek och sprang ut ur rummet. Som kampfränderna som aldrig dök upp när man ropade "revolution" och ensam stormade ut ur situationen. Som en som fortfarande älskar, och väntar på den som älskade tillbaka. Fast jag älskar inte längre, jag väntade inte med min revultion, och jag är inte längre arg och vilse. Jag växte upp, jag hittade andra att driva mina frågor med, och jag hittade en annan sorts kärlek. Jag har ersatt allt som jag tidigare behövde med något nytt. Jag borde inte behöva något mer. I alla fall inte något av det gamla. Jag borde vara nöjd och må bra. Det är så jag ser mig själv. Som en som borde vara större, starkare och ha gått vidare. Så hur kommer det sig att jag fortfarande saknar dig? Jag tar så många steg, men inget verkar leda bort från din trapp. Jag virrar runt i cirklar. Jag längtar.