Obalans
Sömnstörda nätter, klump i magen, och den där oron för att inte hitta något utrymme. En känsla av att all plats är tagen, och vart jag än sätter ner min fot så är jag i vägen för andra istället för att vara på egen mark.
Det är obalans igen. Du har hört det förut. Jag kommer hit ibland. Jag vet det. Fast det känns inte mindre stort för det.
Jag har så svårt att få perspektiv. Vet att det bara är en period, men det känns som om det gäller hela mitt liv. Vet att det är okej, fast det känns inte riktigt så. Vet att jag borde stanna upp och känna in, men jag kör på.
Just nu är det en sån period igen. Jag orkar inte stanna upp och orka med. Jag känner mig för maktlös och utan kontroll. Självkritiken tar över igen, och jag börjar älta. Försöker ignorera det, men det bubblar upp ändå.
Du får stå ut med att jag är lite dubbel när vi ses. Att jag svänger fortare i känslorna. Att jag tvekar mellan tilliten. Att jag ifrågasätter även det basala istället för att våga tro.
Jag hoppas att du kommer förbi i alla fall. Jag tycker alltid om att ses. Jag behöver ännu fler koppar te, när dagarna är som dessa. Jag har köpt nya sorter, och min soffa är mjuk. Du får gärna dela den med mig, om du orkar med mig även när allt inte är helt lätt.
