Dansar fram

Det var en varm natt i början av augusti på en av Stockholms många öar, nere vid vattnet. Jag var där med goda vänner, hade druckit ett par goda öl och var på gott humör. Livet kändes så där bra som det bara kan göra när man både är med folk man tycker om och gör något som man vet betyder något, för en själv om inte annat. Ut på scenen klev han. Med mörkt, nästan svart, hår och en fantastiskt änglalik ljus stämma. Med en hel orkester som stöd för sina fantastiska toner och med låtarna som jag så snabbt kom att älska när jag först stötte på dem och som jag sedan så ofta kan längta efter. Första låten började och jag rös i hela kroppen. Mina kläder hade nästan torkat från regnet tidigare på kvällen men det kändes plötsligt som om vattnet omslöt mig och den där kylan kom som kan infinna sig när något är helt rätt och man är så varm inombords att det utanför måste vara kallt i jämförelse. Hans vackra röst sjöng så lätt de ord som kan vara så svåra att höra, eller att säga. Jag mindes, jag kände, jag höll med och jag levde. Han svävade iväg i mellansnacken, drömde om en värld så olik den vi lever i nu. Kämpade för det som jag anser vara värt en kamp, drog det lite för långt ibland som en riktig entusiast. Sjöng om allt det som är och som man så gärna vill ha kvar, och det som man hoppas förändra. Sjöng om sånt man inte alls förstår. Sjöng toner som inte behövde några ord för att man känner de så väl redan innan de spelats ut. Det var en magisk natt. En helt magisk natt. Och när Antony & The Johnsons klev av scenen var mina kinder återigen blöta, av tårar denna gång, och jag njöt av att leva. Fullt ut.

 

By the way, en av världens allra vackraste låtar: Vänner av Lars Winnerbäck.

Sitter på min sängkant, vid fotänden, i min alldeles egna hörna i denna stora stad som växer i mina ögon varje dag. Så hade man plötsligt en plan, en mening, något att göra som man valt själv. Jaha, det var så här det kändes. Det känns bra. Tittar ut över mitt rum och den vardag jag skapar mig. Över alla kläderna som jag så omsorgsfullt valt och älskar, skrattar åt att jag trots dem ibland känner att jag inte har något att ta på mig. Min vinylspelare som jag ägnade ett av mina första inlägg här på bloggen om, tekopparna och teburkarna i fönstret, tänker på mitt jobb, mina lediga helger, mina promenader hem från jobbet in till stan, hur jag sedan oftast halvsomnar i soffan direkt jag kommit hem, det känns bra. Det här är min vardag, min hörna i det stora livet. Idag har varit en bra dag. Jag har haft kul på jobbet, jag har tagit i och sett att mina ansträngningar gör skillnad, jag har promenerat genom staden, suttit på ett café och kollat på folket som strosar på Drottninggatan, pratat i telefon i flera timmar och lagat matlådor. Är nu trött, mätt och vid ovanligt gott humör.

En väldigt kär person, som jag litar väldigt mycket på och lyssnar väldigt mycket på sa till mig i juni ”Hur livet än varit, är framtiden här”. Det var sagt med värme och med kärlek, från någon som väntat och längtat och hoppats med mig på att det snart ska bli de där dagarna när klumpen i magen försvinner och den konstanta oron tystnas ner och man känner pirr i magen och glädje över att en ny dag påbörjats. Det var sagt med hopp och det stämde. Det är nu som framtiden är här, det är nu som jag inte längre ska vänta på något som kommer sen utan njuta av att leva det liv som jag så kämpat för. Det är nu jag får betalningen för de betyg jag tränat så hårt för att få, den person jag ansträngt mig för att bli och vara, den syn på världen som jag skaffat mig och den frihet som jag har gjort mig själv kapabel till att kunna ansvara för. Det är nu jag får leva det liv som jag så länge förberett mig för och det är med stolthet jag tänker för mig själv att nu är framtiden här.