Dansar fram

Det är jobbigt att behöva säga något när man inte vill. Det är svårt att säga något när man inte vet hur man ska kunna uttrycka det, eller när man vet att den andra inte vill höra vad man har att säga. Det är jobbigt vid tillfällen där man borde visa något man inte har, eller förklara något som man alltför länge har hållit tyst om. Jag fann mig själv vid en återvändsgränd. Jag ville inte vända och erkänna att jag, eller vi, för länge sedan kört fel. Jag ville inte heller köra vidare på mark som jag vet kommer att skada någon av oss. Så där stod jag och väntade. Vänsterfoten blev allt tröttare av att hålla ner kopplingen. Högerfoten tryckte bestämt bromspedalen hela vägen ner i botten. Allting stod stilla. Och där stod jag länge, innan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Innan jag fann en extraväg. Tills jag insåg hur jag i handling skulle visa min nära att det var dags att sluta ställa följdfrågor. Jag kanske är en dam av orden, men jag är väldigt tacksam att jag slapp uttala detta.

Sherlock Holmes, Robin Hood, de tre musketörerna… Jag älskar verkligen sagor och verkligheter där folk gör rätt trots att det är svårt, är ovanligt smarta och ger sig ut på stora äventyr!

Jag har precis kommit hem från min underbara avslappande resa, men nu möts man såkalrt av kraven igen. Det är ju så, att om man tar tid att vara ledig så måste man jobba hårdare däromkring om man fortfarande vill vara i fas. Men det är en underlig höst i år, för jag stressas inte så mycket trots att jag har galet mycket att vara stressad över. Det är liksom inte lönt. Det är liksom inte värt det. Man mår liksom inte bra av det. Nu är det fem veckor till jul. På de fem veckorna hoppas jag: Bli en fullfärdig bilkörare och klara risketta, risktvåa, teoriprov och uppkörning, klara 3 inlämningar, 3 prov, en konfliktanalys och två övriga examinationsuppgifter, bygga klart basen till mitt dockhus, hinna träffa min pojkvän, mitt gudbarn, mina vänner, vara på en femtioårsfest och en maskerad, gå och simma någon eller ett par gånger, ringa lite oftare till dem jag vill ringa lite oftare, göra två jobb de närmsta veckorna och eventuellt några sen också, städa rummet och tvätta. Jag borde vara stressad, men jag är inte det. För det är alltid så här mycket i skolan. Det är alltid mycket jag vill. Och för att allra mest tid och press går åt till körkortet, men när det är fixat så är det klart och då kommer jag att få så mycket mer tid och lugn. Det känns rätt bra ändå.

Galet att jag skrev från Oslo för två veckor sedan och nu skriver från en takvåning i mitten av Paris. Men för att citera en nära vän, man ska tacka och ta emot när det går bra för det kommer motgångar också i livet. Idag har jag druckit kaffe på en uteservering (i november!) och varit på vinprovning med god ost. Även promenerat runt och köpt en croassang på franska och sett staden från en hög fin byggnad. Pratar nu och funderar över livet, vad mer kan man säga?

Jag strosar på gatorna i Oslo, det är en vacker stad, trots. äter mack-lunch (som en äkta norrmann) som en labrador försöker ta av mig, ägarna skrattar högt och generat, men glatt. Promenerar i en vacker park med massvis av statyer som säger så mycket. Går upp på ett tak och ser ganska långt, går upp på ett berg och ser bara dimma. men ändå varit där, och börjar förstå hur branta berg i oslo kan vara. köpte två klänningar. Åt kakor på en parkbänk. Tog en spårvagn. Gick i en vintagebutik. Det var en riktigt, otroligt, bra dag.