Dansar fram

Melissa Horn sjunger "Jag går i vinterskor på hösten, ständigt förberedd på storm". Jo, det är väl så det är. Man vänjer sig. Stormen blir till slut regeln och inte undantaget, när man lever i en värld där man ska hinna allt och där ens vänner sällan säger att de mår bra och ofta säger "ja, men du vet ju hur det är". Ja, jag vet väl det. Men det finns en skillnad på att veta och att acceptera. För min egen skull tänker jag det, för nu får det faktiskt vara nog. Visst kan man inte rå för när man är ledsen, visst kan man inte rå för när det är för mycket, visst kan man inte rå för när man inte orkar. Men nu, nu när jag orkar, då kan jag rå för hur mina dagar blir. December i år är det fullaste månaden i mitt korta liv hittills. Men förra december var jag så trött. Den här december har jag inte råd att vara så trött som alla kraven kräver. Den här december måste jag säga ifrån och ta hand om mig själv. Den här december gör jag bara så mycket som jag orkar, för måste är ett ord som gymnasieelever (inklusive mig själv) överanvänder. Den här december tar jag mycket fler pauser. Den här december lyssnar jag in. För när stormen blivit regeln och inte undantaget, då måste man lära sig att leva i storm utan att ständigt vara spänd. Det är så det är att gå sista året. Och det känns rätt bra. Kanske låter det deppigt att man måste anstränga sig så, men jag är rätt glad ändå. Att det är jobbigt det visste jag, men att jag skulle orka det så mycket bättre denna december var inte lika självklart. Ler lite till dig genom stormen, kan du se att vi alla står kvar trots att vinden blåser?

Jag mår lite bättre. Just nu, just här, vem vet för hur länge. Jag har skrattet i halsen. Jag har hoppet i blicken. Jag har lugnet som slår med jämna taktfasta slag i hjärtat. Det känns lite roligare att cykla hem än det gjorde sist, det känns lite bättre att få tid än det gjorde då, det känns lite gladare att vara just där jag är just då. Men det är så lätt att tappa allt det när man får reda på att alla andra inte är där jag är. Nyss fick jag veta att en vän inte mått så bra som jag trott, att hans värld inte varit som jag fått för mig att den var. Det är inte konstigt, vi upplever så mycket som andra aldrig får veta. Men det gör mig liksom lite ledsen för hans skull, jag får lite skuldkänslor över min egen glädje och vill ägna mig åt hans ledsamhet. Men det är just det man inte får göra. Jag ska hjälpa honom upp, inte bli neddragen i hans fall. Jag ska visa att det finns ljusa stunder, inte lida med i de mörka. För, som en vis person sa, det kommer jobbiga tider igen så njut nu när det är bra. Njut och samla kraft, ty nu är ljusets tid i december och nu är lugnets tid under vårat stormiga år.

Jag trodde att du inte var som alla andra, jag trodde att du mådde bättre. Jag trodde att du hade klarat dig från omvärlden. Förlåt om jag var naiv.