Dansar fram

Melissa Horn sjunger "Jag går i vinterskor på hösten, ständigt förberedd på storm". Jo, det är väl så det är. Man vänjer sig. Stormen blir till slut regeln och inte undantaget, när man lever i en värld där man ska hinna allt och där ens vänner sällan säger att de mår bra och ofta säger "ja, men du vet ju hur det är". Ja, jag vet väl det. Men det finns en skillnad på att veta och att acceptera. För min egen skull tänker jag det, för nu får det faktiskt vara nog. Visst kan man inte rå för när man är ledsen, visst kan man inte rå för när det är för mycket, visst kan man inte rå för när man inte orkar. Men nu, nu när jag orkar, då kan jag rå för hur mina dagar blir. December i år är det fullaste månaden i mitt korta liv hittills. Men förra december var jag så trött. Den här december har jag inte råd att vara så trött som alla kraven kräver. Den här december måste jag säga ifrån och ta hand om mig själv. Den här december gör jag bara så mycket som jag orkar, för måste är ett ord som gymnasieelever (inklusive mig själv) överanvänder. Den här december tar jag mycket fler pauser. Den här december lyssnar jag in. För när stormen blivit regeln och inte undantaget, då måste man lära sig att leva i storm utan att ständigt vara spänd. Det är så det är att gå sista året. Och det känns rätt bra. Kanske låter det deppigt att man måste anstränga sig så, men jag är rätt glad ändå. Att det är jobbigt det visste jag, men att jag skulle orka det så mycket bättre denna december var inte lika självklart. Ler lite till dig genom stormen, kan du se att vi alla står kvar trots att vinden blåser?