Dansar fram

Jag mår lite bättre. Just nu, just här, vem vet för hur länge. Jag har skrattet i halsen. Jag har hoppet i blicken. Jag har lugnet som slår med jämna taktfasta slag i hjärtat. Det känns lite roligare att cykla hem än det gjorde sist, det känns lite bättre att få tid än det gjorde då, det känns lite gladare att vara just där jag är just då. Men det är så lätt att tappa allt det när man får reda på att alla andra inte är där jag är. Nyss fick jag veta att en vän inte mått så bra som jag trott, att hans värld inte varit som jag fått för mig att den var. Det är inte konstigt, vi upplever så mycket som andra aldrig får veta. Men det gör mig liksom lite ledsen för hans skull, jag får lite skuldkänslor över min egen glädje och vill ägna mig åt hans ledsamhet. Men det är just det man inte får göra. Jag ska hjälpa honom upp, inte bli neddragen i hans fall. Jag ska visa att det finns ljusa stunder, inte lida med i de mörka. För, som en vis person sa, det kommer jobbiga tider igen så njut nu när det är bra. Njut och samla kraft, ty nu är ljusets tid i december och nu är lugnets tid under vårat stormiga år.