en brusten röst
Jag skulle vilja dela det jag skriver på word dessa timmar. Jag skulle vilja publisera varje inlägg och höra vad ni säger om det. Säger till mig och om mig. Men det är inte en sådan kväll. När man frågar för många frågor. När man upprepar samma sak som man redan sagt. När man så gärna vill säga det här till vem som helst för att det inte ska vara sanning. just då måste man lägga ner pennan.
...
...
En del av den jag är
Ikväll är en speciell kväll. Jag går igenom mina gamla texter. Läser, förstår, försöker välja ut de bästa. Det är märkligt hur man förändras över tiden, hur mycket som är annorlunda, och hur mycket som fortfarande sitter i mig. Omedvetet analyserar jag hela tiden mig själv. Jag inser att jag srkiver mycket om kraften i naturen och jorden, om min beundran för de som behåller barnet inom sig och går opåverkade och ocyniska genom livet, om ensamhet och hur mörkret skrämmer, om viljan att bli förstådd och om att de som förstår en är allt. Det är väl en stor del av mig helt enkelt. Häftigt att se en del av sitt liv tryckt i ord. När jag skriver tycker jag alltid att det är skräp, klumpigt och meningslöst. Men efteråt kan det betyda en hel del...
I ovetandet
Vad gör man när man inte vet vad som kommer framöver? Eller när man vet men inte riktigt förstår. Det känns nervöst, det känns lite konstigt och det känns... som om jag inte kan ha kontroll över detta.
åh nej.
Vi är en addition som inte går ut, ett pussel där det fattas bitar. Vi vill så gärna vara för varandra och fylla ut alla behov, men vi får ju inte plats. Ser inte du att det inte stämmer? Känner du inte hur väggarna trycker på när vi försöker leva i samma rum? Det är ett mönster som inte fungerar, vi är två bitar av varsinna tavlor.
