Dansar fram

Håkan Hellström sjunger "det är som en tavla över rätt och fel. Man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med". Han kunde lika gärna ha sjungit om Ukraina.

Landet var fantastiskt och hemskt. Resan var jobbig, annorlunda, påfrestande och utmanande. Samtidigt häftig, ökade min förståelse för omvärlden, otroligt lärorik och givande. Det var en skithäftig resa, men det är skönt att vara tillbaka i Sverige.

Ukraina, landet är ett i sin sort. Vi började vår resa i Kiev, en fantastisk stad enligt mig. Ett stadsliv, så fullt av människor och rörelse. Sedan tog vi nattåget tillZaporitzva. Ukraina är helt annorlunda från Sverige, vår kultur, språk, mat och vardag skiljer sig enormt. Men det som har varit mest förvånande för mig är hur mycket vår historia skiljer sig från deras. Vi lever i samma värld, vi har en historia, men bilden vi lär oss i skolan av vad som hänt är helt annorlunda. Till exempel: i Sverige har vi lärt oss att franska revolutionen var grunden till amerikanska revolutionen, och på det sättet la Frankrike grunden till demokratin i Amerika. I Ukraina lär de sig att Ryssland la grunden till den amerikanska revolutionen. De lär sig att 1710 hade Kosackerna i Ukraina en demokrati, som de skrev ner och den tog Amerika efter.
Med tanke på att vi ser helt olika på historien är det inte konstigt att vi även ser olika på situationen idag, och lever olika. Men jag tycker att det är oerhört häftigt att få se en kultur, från insidan, och verkligen få uppleva allt ifrån deras sida. Vad som är vardag för oss är helt nytt för dem, och vice versa såklart. Nu sitter jag på en stock i en park någonstans i Zaporitzva, och fram kommer två barn och sätter sig bredvid. De är helt fascinerade av en dator och har förundrat tittat på medan jag skrivit hela inlägget.
Det är inte alltid enkelt under resan, allt är så nytt. Många känner stor hemlängtan, till det man är van med och sina nära. Men det jobbiga är också det mest lärorika, och det är så otroligt häftigt, obeskrivligt, att leva deras liv för en sekund, ett par dagar. Once in a lifetime.

Ukraina, vad vet vi om landet? Före projektet som vi har haft i skolan då vi arbetat emd Ukraina visste jag i princip ingenting om Ukraina. Jag visste att huvudstaden hette Kiev och var landet låg på kartan. Men hade jag någon förståelse för folket?

Nu har vi läst om historia, ekonomi, kultur, geografi, miljö och mycket mycket mera. Jag har lärt mig massor! jag har en jättebra grund! Men hur mycket vet jag egentligen? Jag har all fakta, men kan jag verkligen förstå fullt ut hur det är att leva i Ukraina utan att ens besökt landet? Utan att hört någons berättelser? Är Ukraina ett land som man någonsin kan förstå bara genom att läsa om, ifall man växt upp i Sverige? Jag far dit.

Inatt åker jag till Ukraina: till huvudstaden, till Gammelsvenskby, till en industristad, till den välomtalade Krim-halvön. Det komemr att bli en fantastisk resa tror jag, skakande, kanske väldigt jobbigt också stundvis. Men otroligt häftig. För jag tror att det är så man förstr sig på ett land, möter människorna på hemmaplan.

Vi hörs om lite mer än en vecka!

Saknad, kärlek, saknad.
Ont, helhet, ont.
Det är så otroligt vackert att älska någon så mycket som jag älskar dig min vän,
och samtidigt är man aldrig så sårbar som när någon annan lever under ens hud.
Hon är min ängel, min kärlek, min lycka.
Dit hon går följer hoppet, följer tron, följer glädjen.
Där hon är, är också jag. Om inte kroppen, så i alla fall själen.

Och visst gör det ont när kroppen delas och skiljs åt, det gör så ont som när spiken tränger in i plankan och pressar den isär. Det skaver inifrån. Men saknaden är kärleksfylld, ensamheten bara i väntan på att vi ska ses igen. Och jag är evigt tacksam, som har en sådan vän.

Som jag tidigare skrivit på bloggen så har jag deltagit i en lyriktävling på min skola, idag var det prisutdelning och det visade sig att jag vann första pris! otroligt roligt att de ordnar ett sådant här tillfälle, det var riktigt bra dikter i övrigt och kul att gillade det jag skrivit. Stort tack!

Så här löd dikten:

Friden

Min lillasyster frågar mig om det blir bättre sen, lättare, roligare att leva? Ifall det går över efter högstadiet. Får man då nya vänner och mindre plugg och vet mer vad man vill och vem man är? Orkar man lägga sig då, utan att vara rädd att i drömmarna återuppleva dagen?

Vad ska jag svara min älskade vän? Vad ska jag kunna säga för att lugna min syster?

”Oroa dig inte, min käraste vän, det är klart att det blir bättre sen! Du ska se att du får snällare vänner, att du kommer vakna på morgonen glad att gå upp och att du kommer veta vart du vill i livet.”

Jag vet inte själv vad jag vill. Vart ska jag gå i livet? Så jag drar en lögn för att lugna henne, hoppas att det ordnar sig och framförallt: hoppas att framtiden för med sig friden. 

Sprillig, sprallig, det spritter i kroppen,
solen och värmen, jag vill ut i skenet.
Gräs under fötterna, munnen full av skratt,
solenergi är bra på många sätt.

Hej hopp, vill du hoppa med mig?
Ut genom balkongdörren och bort över ängen,
hej hopp vill du dansa med mig,
dansa tills sommmaren tar över.

Jag vill ta ut den sista av orken,
så att jag faller ner på marken.
Där ska jag ligga alldeles stilla och samla all kraft
för att sedan resa mig och vimla fram i glädjen, under solen.

Med minnena i ryggsäcken vandrar jag in i mina drömmar. Kysser sälen god natt och lägg mig att vila under himlen. Med en tanke på John Keits; han trodde sig vara helt misslyckad, men hans dikter är älskade 200 år sedan. Det är inte alltid lätt att drömma...

John Keits dog i tron att han var misslyckad, oduglig till allt. Idag, 200 år senare, är hans dikter och personlighet fortfarande hyllad och älskad. Så fel man kan ha... "Ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån." Det är så lätt att inte räcka till. Men ibland, en kväll i början av maj, kan man få somna vetandes att man har det viktigaste i världen: möjligheten att leva. Resten är upp till mig, och tro mig: livet börjar här och nu. (med minnena i ryggsäcken).