Dansar fram

Saknad, kärlek, saknad.
Ont, helhet, ont.
Det är så otroligt vackert att älska någon så mycket som jag älskar dig min vän,
och samtidigt är man aldrig så sårbar som när någon annan lever under ens hud.
Hon är min ängel, min kärlek, min lycka.
Dit hon går följer hoppet, följer tron, följer glädjen.
Där hon är, är också jag. Om inte kroppen, så i alla fall själen.

Och visst gör det ont när kroppen delas och skiljs åt, det gör så ont som när spiken tränger in i plankan och pressar den isär. Det skaver inifrån. Men saknaden är kärleksfylld, ensamheten bara i väntan på att vi ska ses igen. Och jag är evigt tacksam, som har en sådan vän.