Dansar fram

Det finns så mycket utrymme som behöver fyllas, det finns så lite att fylla med. Hon har lämnat mig, det är allt han kan tänka. Resten av tankarna behöver fyllas av andra. Ja, det finns ingen gång man behöver andra så mycket, och ingen gång man är så ensam.

För vad finns det egentligen att säga? Vad kan jag göra för att trösta honom? Säga att han kommer hitta någon annan, han vill ju bara ha henne. Säga att det kommer bli bra igen, men det går inte riktigt in. Säga att livet fortfarande är värt, men han hör bara tomma ord. Han behöver oss där för att klara det, behöver våra kramar, våra ord, vår omtanke. Men inget når inte riktigt in.

Våra ord är so m plåster på såren, men såren är djupa och kroppen förblöder. Han måste själv hitta styrkan att läka, han måste få tid att vara sjuk innan han kan bli frisk. Och jag lovar att vara där och plåstra om, men det gör mig så ont. För jag vet att det inte hjälper. Inte så mycket som det skulle behövas.

Inuti hans tankar finns bara minnen och det skär i honom. Inuti hans kropp fyller tröttheten platsen där syret borde finnas. Hans hjärta pumpar längtan efter honom, och blodet sprider sig genom hans händer i allt han gör. Vad han än rör vid blir det färgat. Blodigt, sorgset, allt han rör vid målas med minnen.

På vägen till stan sitter de på varje parkbänk, står vid varje kiosk. På himlen står de och tittar upp efter stjärnorna, snurrar runt under oändligheten. I matbutiken plockar hon, vackrare än någonsin, ner sin favoritburk och tar den ekologiska mjölken trots kronorna. Ja, världen har aldrig varit målad vackrare, men han har heller aldrig sett den gråare.

Jag tycker att det är mycket synd att man inte kan kommentera till kommentarer här på bloggen, så jag får lägga ut det jag vill säga på bloggen istället: blir typ tårögd när jag läser din kommentar också Hanna. Du är den vackraste i världen och jag älskar dig mer än jag älskat någon vän någonsin!

Nu, till er andra:

Det här lovet har varit alldeles fantastiskt! Började med ett par intensiva dagar i Stockholm och mötte alla underbara där, utom mitt gudbarn som tyvärr råkar vara sjuk :( Men jag komemr dit en kväll på en helg snart istället!

Så åkte jag hem till mitt fina rum och har haft helt härliga och lugnaste dagarna någonsin. Underbart att ha tid! Jag har illustrerat, skrivit dikter, läst gamla dikter, läst gamla vykort som jag sparat och fina lappar som jag fått av folk, bläddrat i en bok jag gjorde om konfirmationen, spelat galet mycket piano, lyssnat på ljudbok av Selma Lagerlöf  - Kejsaren av Portugalien - sjukt bra! Bakat chokladbollar, trallat omkring, jobbat lite skolarbete men bara så mycket som kännts okej, lyssnat på bra musik och skrivit lite i min årsdagbok som jag skrivit i varje dag sedan nyår. Bara levt helt enkelt! Gjort sådant som är fruktansvärt mysigt men som man inte alltid har tid till. Från och med nu ska jag dock ta ännu mer tid till sådant här!

Och ikväll åker jag till Karsjö, min stuga uppe i Hälsingland. Det ska bli rent underbart! För där uppe väntar en av mina absolut bästa vänner i hela världen, och henne har jag inte träffat sen sommarlovet! Alldeles hemskt lång tid, men nu äntligen har det blivit av att vi bestämt en hleg! Så ett mycket bra lov, och för alla er som läser har jag ett tips, med eller utan lov:
ta er tid.

När jag konfirmerats skapade jag en bok om konfirmationslägret fylld med bilder, ditker, fastklistrade saker jag hade med mig från lägret och en massa annat vackert. Nästan en tredjedel av boken är fylld av ett kapitel som heter Hanna. För det var under det lägret som jag lärde känna Hanna, min Hanna.

Hon gör mig så otroligt lycklig varenda dag. Står bredvid mig när det är enkelt, och när det är svårt. Hon är alltid med i mina tankar, och den första jag vänder mig till när det är något. I det kapitlet hittade jag en sida fylld med påklistrade stjärnor, vackra stjärnor i silver och där står:

Det här är Hanna,
min stjärnhimmel.
Mina ljus i mörkret!

När ingen annan når fram,
når hon fram.
När ingen annan når in,
för hon det.
När ingen annan står bredvid,
gör hon det.
När ingen annan vet,
har hon förstått.

Finns här för dig för alltid Hanna!