Lämnad
Det finns så mycket utrymme som behöver fyllas, det finns så lite att fylla med. Hon har lämnat mig, det är allt han kan tänka. Resten av tankarna behöver fyllas av andra. Ja, det finns ingen gång man behöver andra så mycket, och ingen gång man är så ensam.
För vad finns det egentligen att säga? Vad kan jag göra för att trösta honom? Säga att han kommer hitta någon annan, han vill ju bara ha henne. Säga att det kommer bli bra igen, men det går inte riktigt in. Säga att livet fortfarande är värt, men han hör bara tomma ord. Han behöver oss där för att klara det, behöver våra kramar, våra ord, vår omtanke. Men inget når inte riktigt in.
Våra ord är so m plåster på såren, men såren är djupa och kroppen förblöder. Han måste själv hitta styrkan att läka, han måste få tid att vara sjuk innan han kan bli frisk. Och jag lovar att vara där och plåstra om, men det gör mig så ont. För jag vet att det inte hjälper. Inte så mycket som det skulle behövas.
Inuti hans tankar finns bara minnen och det skär i honom. Inuti hans kropp fyller tröttheten platsen där syret borde finnas. Hans hjärta pumpar längtan efter honom, och blodet sprider sig genom hans händer i allt han gör. Vad han än rör vid blir det färgat. Blodigt, sorgset, allt han rör vid målas med minnen.
På vägen till stan sitter de på varje parkbänk, står vid varje kiosk. På himlen står de och tittar upp efter stjärnorna, snurrar runt under oändligheten. I matbutiken plockar hon, vackrare än någonsin, ner sin favoritburk och tar den ekologiska mjölken trots kronorna. Ja, världen har aldrig varit målad vackrare, men han har heller aldrig sett den gråare.
