Torsdag morgon
Tack. Du är fatastisk. Du gör allt så lätt, du ger så mycket glädje.
Det är morgon, en helt ny morgon, en nystart, en chans till. När två personer tycker mycket om varandra, då krävs det många chanser för att få det att funka. Om man tycker så mycket om varadra, då är det ingen tvekan om att man vill ge den andra en chans till. För då spelar inte stolthet, långsinthet eller ens egen ego någon roll. Då vill man bara hålla om den andra.
Jaha.
Poesivecka
Vecka 18 (inte den som börjar imorgon utan den efter för er almanackslösa) är det för första gången Poesivecka i Västerås! Det kommer att synas på många olika sätt över staden, bland annat genom att en film sänds på Elektra om ett av 1800-talets mest kända poesiskribenter, Joh Keats. Och igenom att man i entrén till Västerås Stadsbibliotek kommer att fylla en vägg med poesi skriven idag i Västerås. Och där finns tre dikter av mig med, så droppa gärna in och kolla runt och läs lite av dagens konst från många olika skribenter i Västerås. Ha en kul vecka!
Att lyckas
Lyckas, vad är det?
I verkligheten, vad är det att verkligen att lyckas?
Vad är det som räknas, efter… ja, efter vad? Efter natten kanske. När man vaknar upp en tidig morgon, klockan sex, och inte kan somna om. När man inte kan göra annat än att fundera på vad som gjordes rätt och vad som gjordes fel. Vad är då att ha lyckats?
Är det känslan när något är rätt? Är det leendet som sprider sig på dina läppar? Är det kärleken och spänningen som känns mellan oss?
Eller är det att helt enkelt veta att man gjorde bra ifrån sig. ”Nej. Jag ångrar ingenting.” sjunger Edith Piaff.
När förnuft och hopp slåss
Jag vill inte ha det av dig, men kan inte göra annat än hoppas att du ska ge det till mig.
Önskar att han skulle viska de söta orden i mitt öra, och säga till mig vad jag vill veta.
Men säger ifrån varje gång han närmar sig, det är inte rätt.
Jag vill, men skulle aldrig kunna.
Jag ber tyst om det, men för tyst för att någon ska höra.
Sedan sörjer jag det jag inte har, vetande att jag aldrig kommer låta mig själv få det.
Man missar saker som är viktiga när förnuft och hopp slåss.
Men jag kan itne göra annat än att hoppas att det är värt det.
Släppa taget
Varför kan vintern inte släppa taget?
Vad är det som den känner att den måste reda ut först?
Vad är det som håller vintern kvar?
Snö i luften, snö täcker himlen.
Snö på grenarna, snö på marken.
Snö, 8 dagar kvar till maj, och fortfarande,
snön trycker på...
När man inte känner att man avslutat kan det vara svårt att gå och lägga sig,
när man inte känner att man sagt hej då kan det vara svårt att åka,
när man inte känner att man löst alla problem kan det vara svårt att sluta,
vad är det du vill säga till oss Herr Vinter?
Alltid i vägen
Det är en rädsla för mig. Att vara någon man behöver ta sig an, det är inte på det enda sättet jag är lik Hjärter Dam. Men den här meningen kan jag inte riktigt sluta tänka på, jag går också runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an.
Jag är rädd att vara i vägen. Rädd att förstöra för andra. Rädd att vara krånglig. Rädd att vara den som är jobbig att ha med bland sina vänner. Den som alla andra tyst (eller högt) önskar bara skulle sluta prata.
Jag behöver inte tyckas om av alla, jag kan sätta ner foten och strunta i andras reaktion, jag kan vara den jag är och tycka att de andra som ser mig på gatan inte behöver bry sig. Men det gäller mina vänner, jag vill de inget ont. Jag vill inte vara en som de tröttnar på.
Prata för mycket, skratta för mycket, klä sig för konstigt, tänka för mycket, ångra och vilja förbättring för mycket. Längtan och vilja och leva för mycket. För mycket helt enkelt, rädd att vara för mycket. Rädd att vara i vägen.
Men man kan väl inget annat göra än att vara sig själv, speciellt om man vet vem man är som jag gör, och så bara hoppas att de andra förstår och orkar med. Hoppas att man har vännner som också är för mycket ibland och som vet hur det är att känna allt. Och då och då försvinna i en Lars Winnerbäcks-text, om någon som delar ens rädslor.
Psalm i januari - Lars Winnerbäck
Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna I frostat vinterhår.
Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går.
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.
Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa.
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.
Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.
Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån.
Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån.
Här växer tystnaden till vakuum, I betong och korridor;
Vi glömde björkarna, och änglarna I snön. Och vissa tror att Du försvann.
Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår.
Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an.
Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg.
Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg.
Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång,
Och Du spelar skådespelet gång på gång. Men har vi lärt oss nånting alls?
Det är nätt och jämt att vi kan älska I betong,
Och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals.
Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand.
Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn I Leva land.
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.
Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter.
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.
Snart spricker isen över ån. Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer.
i valet av känslor
Tystnad, ren tystnad andas jag ut.
Vilka av mina känslor ska jag släppa fram?
Vad ska du få höra, vad ska jag säga?
Besvikelse, ilska, ledsamhet och rädsla?
Nja... du har så mycket själv att bära på.
Men tröst, har jag mer av den? Jag ska samla den jag har till dig.
Lugnande ord, kan de hjälpa? Jag ska försöka att övertyga dig.
Acceptans, kan jag ge dig det? Ja, det finns väl inte mycket annat att göra, du vill ju inget ont.
Glädje, har jag någon sådan att visa? Jag måste dela min trötthet, men jag ska föröska att även se det goda.
Jag ska, och jag gör idag, allt jag kan för att du ska få det lite bättre när du har det jobbigt. Det är väl det som kallas kärlek? Att ge allt man kan till den som är värd att få allt. Jag skänker dig mina tankar.
Jag känner igen en gammal vän
vi brukade vara bästa vänner,
vi brukade dela allt.
Vi brukade vara varandras allt.
Vad gör man med all kärlek,
när den man älskar glider ifrån en?
Jag hoppas, och tror, att det bara är en period.
Att hon kommer tillbaka till mig sen
och att vi blir nära vänner igen.
Jag hoppas, och tror, att det bara är för ett tag.
Men vad gör man med kärleken under tiden,
när den man älskar inte hör av sig?
Jag väntar, jag längtar,
du säger att det är likadant för dig.
jag oror mig inte, jag tror på våra ord.
Men vill underlätta avståndet för dig och viskar försiktigt i ditt öra:
jag älskar dig,
och finns här föralltid.
Jag ber en stilla bön att du hör. <3
Skrik åt mig
ta en sväng om över stadens gator och in i mitt vardagsrum.
Kryp fram i protest motalla de som bara går på,
eller gör vad som helst som görs av få.
Det finns så många människor som bara verkar gå på.
De är nöjda med allt, tycker allt är okej,
samtidigt blir de aldrig glada, finner alltid något att klaga på.
Jag blir så trött av deras neutralitet.
Sjung med mig älskling, sjung allt vad du kan, vråla för att våren är här!
Eller gråt över livet och slå ut i tomma luften och skrik åt mig hur allt tynger dig.
Gör något nytt, känn vad du vill, så länge du känner något.
Jag blir så rädd att neutraliteten och nedstämdheten ska fånga dig.
Våga älska och hata,
våga känna allt för en sekund,
fångas av livet,
vara en storm.
Lyriktävling
Men resten av inlägget ska handla om: en lyriktävling. Vi har en på skolan nu och jag är med. Ni får gärna hålla tummarna, men det är ju en riktigt stor skola så jag har inga direkta förväntningar på att vinna. I vilket fall är det en väldigt kul grej! Jag har skickat in ett par bidrag och tänkte lägga upp en av de här. Temat är: framtiden. max 150 ord.
Du som fortfarande ler
Dansa min docka dansa, över bordet och stolen och gråheten här. Dansa min docka som du gjorde när jag var barn. Då brukade jag dansa med dig, genom rummet och staden och livet och hem. Då brukade vi dansa tills vi trodde benen skulle falla av.
Dansa min docka, dansa så fort du bara kan. För jag har inte rytmen kvar i mig. Jag är trött nu och livet tynger mig, dansa du som fortfarande har leendet kvar.
Kanske en dag, när tiden har gått, att jag kan dansa igen. Kanske en dag att jag kan dansa med dig. Genom salen och dörren och över sommarens gator. Dansa min vän och ge mig hopp, om att en gång få dansa igen.
Chokladglasyr
Jag skickade runt lite SMS till mycket söta klasskamrater ich bestämde att vi skulle mötas en timme innan skolan (klockan tio) och äta upp dem! Så mysigt för det är strålande sol, ganska varmt ute och kaka är alltid bäst spenderad under ett samtal med en mycket mysig person. Så jag tror att det blir en riktigt bra dag idag!
Seduce me again, valerie, Oh... (Frida Hyvönen)
Och jag menar inte kärleken, menar inte förälskelsen, menar ingenting som kommer av någon annan.
Jag menar den där stormen inifrån, när man inser något nytt om sig själv.
Har du upplevt den?
När du förstår någonting som du länge undrat över,
när endast vetskapen skakar allt annat i ditt liv.
När allt för en sekund vänds upp och ner,
och du får ifrågasätta allt från dina frågor till dina svar.
Och sedan, när stormen lagt sig och lugnet tar över.
Då kan du se vad du måste göra för förändringar,
och även om de är riktigt jobbiga att genomföra,
så älskar du de av hela ditt hjärta.
För efter förändringarna känns allt lite bättre, allt lite lugnare,
du förstår alla andra och speciellt dig själv, lite mer.
och det handlar inte om något som kommer från någon annan,
det handlar om att hitta en ny väg inuti dig själv.
Jag vill känna stormen inuti mig,
känslan av att något grabbar tag i mig,
seduce me again,
valerie, oh...
Ibland
kan man inte förstå.
händer det ändå.
gör man allt man kan utan att räcka till.
gör man nästan ingenting, men når överallt.
kan man flyga utomlands.
kan man hitta hem.
vill man aldrig åka igen.
vill man aldrig tillbaka igen.
gäller det att ta vara på det man har.
gäller det att inte leta efter mer.
gäller det att våga söka något nytt.
gäller det att inte nöja sig förän man nått dit man vill.
kan ingen annan veta.
måste man lita på sin egen magkänsla och göra det som känns rätt.
Jag vet nu.
Ett sådant där seriöst inlägg som är till för att ge lite hopp. Jag menar det.
I ett svagt ögonblick, i en annan tid, frågade en ung flicka: är allting värdelöst? Hon var svag och trött, sorgen glänste i hennes ögon och mattheten drog i hennes kropp. Hon ville låtsas som om hon inte egentligen undrade det, men hon undrade verkligen. För i dessa svaga dagar hade hon svårt att se meningen med livet. Hon trodde inte att hon någonsin skulle veta svaret säkert. Och vad skulle jag svara henne?
Idag är jag säkert. Det är inte värdelöst. Det är värt mödan. Allt är värt.
En annan vän till mig, som jag inte vill nämna med namn för hennes skull, vardagen tog nästan livet av henne. Också hon frågade: är det verkligen värt att leva? Blir det bättre?
När jag såg henne då, såg hur hon mådde, hade jag svårt att svara. Vem var jag att avgöra om livet var värt det hon gick igenom? Vem var jag att lova att det blev bättre sen? Men idag vet jag, det är värt det. Det är värt att överleva döden för livet efteråt. Det är värt att kämpa och kämpa och kämpa, för livet är underbart.
Det finns helt fantastiska människor att möta, platser att se, saker att göra. Det väntar stunder då allt man känner, i hela kroppen, är lycka. Då allt känns bra. Då det spritter i kroppen av lycka och värme och kärlek. Då solen skiner som ett leende och ögonen tindrar som om de brann av passion för att springa snabbt och skrika högt och leva på alla sätt och vis. Och den lyckan väntar på alla, även på dig.
Det här inlägget är tillägnat R. För att du ska veta att det finns åtmninstonde en i världen, jag, som lovar att livet som väntar är fantastiskt. Och du kan komma dit snart, du behöver inte gå igenom allt annat. Du kan slå dig loss. Du kan ta dig dit. Och vi väntar på dig. Vår kärlek till dig.
Sov gott världen.
Tyda tecken
Saxofoneri
jag nekar inte det.
Du kanske tycker jag är konstig,
vem skulle inte tycka det.
Du kanske inte riktigt förstår det vackra i en melodi,
om ett märkligt litet liv.
Men en saxofon kan spela en melodi så bitterljuvt,
att man kan gråta med skrattet i hjärtat.
Att man kan minnas och ångra det man gjort,
samtidigt som man älskar att man verkligen gjorde
så gott man kunde.
Du kanske inte riktigt förstår det vackra i min melodi,
som berättar om ett märkligt liv.
Det kan väl kallas saxofoneri.
