Dansar fram

Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an.

Det är en rädsla för mig. Att vara någon man behöver ta sig an, det är inte på det enda sättet jag är lik Hjärter Dam. Men den här meningen kan jag inte riktigt sluta tänka på, jag går också runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an.

Jag är rädd att vara i vägen. Rädd att förstöra för andra. Rädd att vara krånglig. Rädd att vara den som är jobbig att ha med bland sina vänner. Den som alla andra tyst (eller högt) önskar bara skulle sluta prata.

Jag behöver inte tyckas om av alla, jag kan sätta ner foten och strunta i andras reaktion, jag kan vara den jag är och tycka att de andra som ser mig på gatan inte behöver bry sig. Men det gäller mina vänner, jag vill de inget ont. Jag vill inte vara en som de tröttnar på.

Prata för mycket, skratta för mycket, klä sig för konstigt, tänka för mycket, ångra och vilja förbättring för mycket. Längtan och vilja och leva för mycket. För mycket helt enkelt, rädd att vara för mycket. Rädd att vara i vägen.

Men man kan väl inget annat göra än att vara sig själv, speciellt om man vet vem man är som jag gör, och så bara hoppas att de andra förstår och orkar med. Hoppas att man har vännner som också är för mycket ibland och som vet hur det är att känna allt. Och då och då försvinna i en Lars Winnerbäcks-text, om någon som delar ens rädslor.

Psalm i januari - Lars Winnerbäck

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna I frostat vinterhår.

Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går.

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.

Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa.

Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.

Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.



Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån.

Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån.

Här växer tystnaden till vakuum, I betong och korridor;

Vi glömde björkarna, och änglarna I snön. Och vissa tror att Du försvann.

Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår.

Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an.



Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg.

Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg.

Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång,

Och Du spelar skådespelet gång på gång. Men har vi lärt oss nånting alls?

Det är nätt och jämt att vi kan älska I betong,

Och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals.



Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand.

Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn I Leva land.

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.

Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter.

Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.

Snart spricker isen över ån. Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer.