Dansar fram

Sommarregn och Winnerbäck i högtalarna.

Alltid Winnerbäck i högtalarna, fortfarande.

Melankolin återkommer, tröttheten letar sig tillbaka.

Åren går och saker förändras, men somligt cirkulerar.

Jag växer, jag lär, men på vissa sätt är jag ändå just jag.

Känslor letar sig tillbaka och skaver

precis som de alltid har skavt.

Igenkänningen är det värsta med känslan

men också tryggheten som får mig att orka den.

Vetskapen hur det går till, när det går över och inte.

Låten som spelas upp ännu en gång,

för jag må vara äldre men låten är tidlös.

Hans vackra, raspiga stämma sjunger fram orden

och jag hör dem utan att behöva lyssna,

jag känner redan alla orden och vet

vilka känslor de kommer väcka i mig.