Dansar fram

I vanliga fall är jag ofta ute i god tid, men det är jag verkligen inte nu.

I många fall känner jag mig lugn inför det jag ska göra, nu har jag svårt att komma till ro.

I de flesta fall vet jag att jag kommer klara det jag behöver, nu tvingas jag omformulera betydelsen av behovet.

 

Mycket är det för att jag inte tycker att det här är roligt, utan snarare jobbigt och svårt och lite pressande.

Delvis är det för att jag har haft paus ett tag och inte tvingats vara diciplinerad.

Lite är det för att solen skiner och vårkänslorna tränger sig på och jag har andra tankar i huvudet.

 

Går och väntar på semester, fast det precis har blivit vår.

Längtar efter samtal och möten, fast tiden nu är avsatt för eget arbete.

Håller koll på telefonen, fast jag borde lägga den ifrån mig. Eller? Borde, borde, borde.

 

Kanske behöver det finnas en tid för våren som känns som sommaren, en tid då ensamarbetet överges för tvåsamhet, en tid att faktiskt inte vara så duktig som man alltid är? Fast sedan kommer ju hösten, och då vore det bra om ansökningarna varit inne i tid. Å sedan kommer söndagen, och då vore det roligare att möta läraren efter att ha gjort sin uppgift.

 

Jag försöker samla mina tankar och göra något konstruktivt, men fastnar i ett blogginlägg och slänger blickar på mobilen.