Dansar fram

Det är ju nu det gäller.

Att orka söka jobb igen och bostad igen och börja om igen och lära känna en ny stad.

Att inte dränkas i osäkerhetens höga vågor och det otäcka havets vatten.

Att inte bli rädd och nedslagen och liten och vilja gömma sig.

Att inte känna för mycket sorg.

 

Det är nu jag ska vara stark.

Lite på att jag kan börja om, för jag har faktiskt blivit expert på det rent utav.

Tro på att jag är social och utåt, och därför kommer hitta både jobb och bostad.

Minnas att det har löst sig alla andra gånger.

Låta det ta lite tid och ha is i magen.

Veta att det kommer bli bra, och om det mot all förmodan inte skulle bli det så löser jag det på något annat sätt och sedan blir det bra.

 

Det är nu jag måste behålla glädjen.

Minnas att jag har gjort det jag velat sedan studenten, och hela tiden hittat nya drömmar fast jag inte haft några från början.

Känna att jag bär med mig den där lyckan jag känner när jag är ute och reser.

Tro på att jag har blivit starkare även under Tanzania-resan och låta det finnas kvar inuti mig.

Våga vara den som är i ett osäkert läge, eftersom jag egentligen vet att det inte är någon fara och att jag klarar det.

Känna mig stolt över mig själv och inte låta tankarna slå ner mig.

Behålla lugnet som jag kan samla ihop om jag bara anstränger mig allt jag har.

 

Vilja, våga, satsa, vinna.

Och annars, om det inte går som det ska, så löser jag det med.
Finna något.

Den som inte vet vad den söker, kan finna vad som helst...